good enough to waste some time

Med ett tre år gammalt senaste album, men med några lite färskare och väldigt lyckade samarbeten gav Robyn en konsert på Mosebackes terass ikväll.
Jag brukar faktiskt tycka att Robyn kan vara överskattad av media, men jag var ändå sugen på att se henne live, för det var några år sedan sist.


Och vilken tur att jag gick dit, vilken hitkatalog tjejen har att hämta material ur!
Hon började med Cobrastyle - den som hon spelade hos David Letterman för någon månad sen, och sedan kom Crash&Burn, och Who's that girl, där Robyn själv gav ett trumsolo (på ca 4 takter.)


Sedan kom ett lustigt litet medley, om det ens kan kallas så, med några korta delar från snälla hiphoplåtar från sent 80tal, Neneh Cherrys Buffalo Stance och Salt'N'Pepas Push it. Det var roligt, men hade ingen annan funktion än att ladda upp inför Sexual Eruption, som Robyn sjunger med Snoop (som naturligtvis lyste med sin frånvaro. Alltså blev även denna låt otroligt kort.) Fast sedan kom (hela) Robyns egna Konichiwa Bitches, som faktiskt innehåller ett längre sång/rap-parti.

Efter Handle Me blev det faktiskt knäpptyst på Mosebacke, för nu lät Robyn verkligen sin röst komma fram i balladen Eclipse. Bump like you lämnar mig ganska oberörd, men sedan kom Be Mine! och folk har inte glömt bort vilken dunderhit det faktiskt är, alla sjöng med.


Sedan var det dags för gästartister, först Christian Falk, så att det blev en anledning att köra Dream on. Och sen naturligtvis Andreas Kleerup, och det tyckte jag var jättebra, klart att han skulle ha sin andel applåder för With every heartbeat (även om hans jobb redan är avklarat.)


Men varför Kleerup stannade kvar på scenen under resten av låtarna förstod jag inte, det kändes lite som att han lallade runt i en replokal och provspelade gitarr, bas och trummor lite som han kände för. Kanske var det han som låg bakom den "remixade versionen" av Do you know what it takes? från Robyns debutskiva, som kom sen?


För nu var det ett parti med gamla låtar, sådana man nästan glömt bort. Nu kom både Keep this fire burning, Electric och Prince-covern Jack U off. Och en trumversion av Show me love, som nog skulle låta uppfräschad, men som påminde starkt om en av versionerna som fanns med på Show me love-singeln.


Avslutningslåten var pianoballadversionen av Be mine, och det fattar jag inte alls poängen med. Det var inte så att Robyn fick applådåskor i tre minuter och övertalades att gå in ensam på scenen och göra en sista spontan låt som framkallade ståpäls, och effekten av att 'skala av' en låt går faktiskt förlorad när man redan hört (det mycket bättre) originalet för drygt en kvart sedan...
Då hade det varit roligare med Oo Baby eller superlåten Blow my mind. Men för övrigt är jag nöjd med låtvalet!


Inget fel på det helt manliga kompbandet, men konstigt att det inte fanns plats för några körsångerskor på scenen, alla stämmor var redan förinspelade, bland annat av Robyn själv.


Tio minuter innan konserten skulle börja var det fortfarande kö nästan ända ner till Götgatan, så det blev framskjutet 45 minuter. Men arrangörerna hade den goda smaken att utlysa en tyst minut för Esbjörn Svensson. Det kändes bra. Då kändes det lättare att vara glad under konserten sen.