kylie i Globen: everything went from wrong to right

nej, så farligt var det inte. Men Kylie-konserten gick från bra till bättre, efter pausen.
Egentligen var det inte ens bara två delar av spelningen, utan sex-sju småakter, med olika teman på scenen och kläderna.

Den allra första delen var bra - Can't get you out of my head kom redan som låt två - men när det blev college-cheerleadertema var det nästan lite pinsamt, med bombastiska bokstäver som mässade K-Y-L-I-E och stars and stripes överallt. Kylie är fyrtio år och inte ens amerikan.
Jag fattar heller inte varför Copacabana var med i konserten, med precis samma arrangemang som Barry Manilow.
Men det var en snygg del med Slow och 2 Hearts, riktigt tungt och bra.
Well, man fick verkligen mycket show för biljettpriset. Påkostad scen och dekor.

Efter pausen blev det lite lugnare - både vad gäller variationen på scenens utseende, och på tempot. När Kylie kommer ut ensam i en svallande blå klänning fanns det mer utrymme att verkligen ta till sig musiken. Först var det en ballad som jag inte kände igen, och sen en Enya-inspirerad version av I believe in you. Snyggt. (Fast Kylie själv sjöng inte de högsta tonerna!)

Sen kom den scenografin jag ger högst betyg, fast det låter tråkigt: en svartvit, schackrutig scen. Under denna lilla akten sjunger Kylie bland annat Kids, som ju är en duett med Robbie Williams, fast körsångerskorna får fylla hans plats - och det gick utmärkt. (Synd att de inte fortsatte med fler duetter, Especially for you och Where the wild roses grow!)

Det var mest nyare låtar såklart, från X, och från Body Language och Light Years, men här kommer alltså en hit från 1990, Step back in time. Det var jättekul, men om jag fick välja hade jag föredragit låtarna som Kylie släppte direkt innan respektive efter Step back in time, nämligen Better the devil you know och What do I have to do.

Det första extranumret var en magnifik No More Rain. Kändes lite Celine Dion på nåt sätt.
Och så händer det faktiskt, något jag aldrig kunde tro, att vi får höra I should be so lucky. Och fastän man ha suttit där och tyckt att nästan alla låtar var så himla bra, "kanske den bästa", så kommer den lyckliga lilla elvaåringen fram i mig och jublar. (Jag har läst att Stock/Aitken/Waterman skrev den medan Kylie väntade utanför studion, eftersom de hade glömt att hon skulle komma. Sedan sjöng Kylie in låten på en timme. Hastverk kan visst vara mästerverk!)
Allra sista låten blev en halvt akustisk version av The One. Den är även nya singeln som ska komma nästa månad. Hoppas konsertversionen blir en "b-sida". (Är The One en svensk låt förresten?)

Kylie är jättebra, snygg, proffsig, säker. Och vilka dansare hon hade med sig, ja faktiskt akrobater, tror jag att hon presenterade vissa som!
Men man glömmer att fokusera på sångerskan Kylie när det händer för mycket annat i bakgrunden. SÅ stark är faktiskt inte hennes röst. Videoeffekterna var visserligen häftiga, men när det ändå var så många "akter" borde det vara ytterligare några låtar som var helt avskalade.