söndag, september 07, 2008

abba - det stora utbrottet, once and for all

Imorse gästades Nyhetsmorgon av en gedigen ABBA-samlare, samt Carl Magnus Palm, som skrivit boken ABBA - The Story (det är alltså en hahaha till ABBA - the movie.) Inslaget inleddes med en trevlig kavalkad av hopklipp från sju-åtta världsberömda ABBA-hits, och Tilde de Paula berättade om hur många driljoner ex ABBAs Golden Hits (hon sa så!) har sålt.

Snart kräks jag på alla djupt abbaälskande ABBA Gold-dyrkare. Den skivan kan man införskaffa om man ska skickas till en öde ö resten av sitt liv och bara får ta med sig en enda cd.
ABBA är världens nästbästa band, vilket innebär helt makalöst bra. Men det finns kvalitetslåtar så att det räcker till ABBA silver, ABBA brons och alla övriga metaller också.
Tänk att det känns lite wild and crazy när jag upptäcker att When all is said and done finns med på Mamma Mia-soundtracket (en film som jag f.ö. inte sett.)
Varför Mamma Mia-soundtracket ens ges ut - först den engelska musikalen, sedan På Svenska, sedan från filmen - begriper jag inte, än mindre vilka som köper dessa.

Vad jag försöker säga är, att av alla mästerliga poppärlor med ABBA-signatur, är det bara ett dussin som vi ständigt får höra i media, varje gång det är någon ny revival (och det är det minst vartannat år, eller hur.) Varför inte gå lite längre.
Investera i ABBAs åtta studioalbum. De går säkert att få för en tjuga styck på vinyl, och varje cd kostar 49 kronor hos CDON. (Bortse från nostalgin och njut av bonusspåren på cd-formatet!)

Ett lysande exempel, det allra sista studioalbumet The Visitors, från 1981. Titelspåret är vackert, men olycksbådande - detta är skilsmässoskivan - och sen kommer finurliga tangon Head over heels, melankoliska Like an angel passing through my room och sjukt energiuppbådande Under attack. Musikalälskarna borde tilltalas av I let the music speak.

Eller discoskivan Voulez-Vous, med partylåtar som Angel Eyes, Kisses of fire och Summer Night City.

Om man ändå ska låta bli några album så skippa de tidigaste, Ring Ring eller Waterloo, för där finns faktiskt vissa missar, som Sitting in the palmtree eller Suzy-Hang-Around. Även vissa spår på albumet ABBA kan upplevas som det vi idag kallar dansbandsmusik (I do, I do, I do, I do, I do och Hasta Manana) men det är ändå värt pengarna.

The Winner takes it all är kanske världen bästa låt genom tiderna, men nu lägger vi den åt sidan ett tag, och hypar upp Tiger och Dum dum diddle.

Om någon minns att A*Teens började som ABBA Teens, så kan man ju ge en känga till (folket bakom) dem. Deras debutskiva var ju ungefär en sämre ABBA Gold.
Och varför väljer en artist som Madonna att sampla Gimme! Gimme! Gimme!?
Leta fram "rariteterna"! Sånt som folk under 35 inte ens vet är ABBA-låtar.

Jag vet inte heller allt om ABBA. Jag har inte ens lagt in samtliga album i min iPod än.
Men enligt regeln Fem myror... så är naturligtvis 99 låtar roligare än 19.
Och jag kanske ska maila Benny och diskutera en eventuell ABBA Zink. Den kommer att upplevas som fräsch!

Enligt ABBA - The Site släpps ABBA - The Albums box den 27 oktober.

2 kommentarer:

Jonas sa...

Word!

Om man nu ska lyssna på Abba så ska man naturligtvis köpa deras skivor och inte samlingen eller ännu värre, Mamma Mia-soundtracket.

Jag har själv inte lyssnat så mycket på Abba, min musikuppfostrande far förklarade en gång att Abba var dagispop ala Ace of Base för honom och därför ville han inte föra det vidare. Känner nog att jag ändå måste uppdatera lite, om inte annat av musikallmänbildande skäl.

Jerry sa...

Principen håller jag med om!
Jag kan säga så här att innan jag såg Mamma mia-filmen så låg ABBA i djupt ide hos mig... och den såg jag först för några dagar sedan. Innan så var jag också ganska trött på allt ABBA-snackade överallt, men nu tycker jag bara att det är helt naturligt...(;-)