två de voro vita, de voro varann så lika

När man pratar om luciatåg så här i vuxen ålder så kan jag faktiskt helt ärligt droppa kommentaren att "jo, men jag var faktiskt skolans lucia, jag blev framröstad".
Och det är sant, fast det var inte så att jag var ett bombnedslag till sextonåring, utan helt enkelt en tioåring med långt guldlockigt hår. Det var inte ens aktuellt att få sjunga solo, men jag läste en dikt som jag förmodligen kommer ihåg än idag.
Och min mamma kom till matsalen, fast föräldrarna inte skulle, och vår kamera fungerade inte!

Det var alltså på åttiotalet, när killarna varken kunde eller ville ge sig in i kampen om luciakronan. Inte för att jag har något emot att totalt ändra gamla traditionella könsuppfattningar, men jag tycker det är synd om stjärngossen utrotas helt och hållet.
Nu verkar ingen annan se det komiska som jag ser, i att en enda dag om året får pojkarna klä sig i en förnedrande outfit, vit särk (snarlik tjejernas men inte lika klädsam!), en pinne i handen med en guldstjärna och ta-da, en strut på huvudet.

SVT-luciatåget består i år av "ungdomskören" från mitt gamla musikgymnasium. Det är t.o.m. vara samma körledare. Undrar om de måste sjunga en Staffan Stalledräng-version som går såhär: Ira, ira, irallare-rara. För det verkar aningen moderiserat, lucian lär inte ha utsetts genom provsjungning efter körrepetitionen i år, som på min och Knapps tid.
Och hör och häpna. Även stjärngossestrutarna ser ut att vara borttagna!

Jag tittar lite på SVT Play, och det är vackert, visst, men hittills är behållningen ca 28 minuter in i programmet. En superskånsk barnkör. Som absolut inte sjunger vackert! Det är underbart!

Här är en del av ett helt oskånskt luciatåg från igår, som sjunger This little light of mine.
Den lilla tärnan i mitten med ljusa pippitofsar är min!

Update: 37 minuter in i luciakonserten har Ellen visst tvingat 2008 års luciatåg att sjunga Ira-ira-irarara! Därför använder jag ett citat ur samma låt som bloggrubrik!