kärnfamiljen & jag

Nu är jag hemma igen. I vad som över en natt blev en otroligt heteronormativ, vit medelklassig kärnfamilj. And i'm loving it.

För att befolkningen ska reproducera sig själv måste varje kvinna i genomsnitt föda 2,1 barn. Under 2008 var den summerade fruktsamheten för kvinnor 1,91, det vill säga under denna nivå.

Så himla traditionell och genomsnittlig man blivit. Eller jag har väl inte direkt varit fuck-the-mainstream förut heller. Men jag övervägde emellanåt att inte försöka få ett andra barn - just för att det förutsätts att man ska ha ett till.
- Jaha, när blir det syskon då? är en lika allmän fras som vilket väder vi har.
Men det gäller andra barnet. Jag har aldrig hört talas om att någon får samma fråga angående en trea.

Eftersom jag visste att jag ändå skulle vilja ha fler barn så ville jag definitivt inte utsätta mina barn för samma ålderskillnad som jag växt upp med (sex år). Nu blev det nästan på dagen två och ett halvt år mellan Bianca och lillasyster. Åtminstone föreställer jag mig att man har utbyte av varandra under uppväxten då.

Jag känner inte riktigt den här bebisen än, även om jag förmodligen är den som hon känner bäst i hela världen. Det är förvånansvärt sällan hon ens har ögonen öppna, så varje gång vi ändå tittar på varandra känns som ett litet vackert hallelujah-moment.

Smidigt att annonsera ankomsten i Facebookstatusen också, bara några timmar senare.
Fast jag tycker ändå att det är sårande på något vis, att det förra blogginlägget inte ledde till en enda kommentar...