david wilzcewski

En av de första musikerna (inte artist) jag la märke till var David Wilzcewski. Det var när jag tittade i bookleten till Lisa Nilsson-cd:n Himlen runt hörnet, som jag noterade vem som spelade det fantastiska saxsolot.
Sedan såg jag Davids namn i många svenska skivomslag under hela nittiotalet. Han var som en Esbjörn Svensson. Som en Per Lindvall. Som en...ja, ni fattar. Alla ville ha med honom. Som för att säkra åtminstone en ingrediens i Receptet på ett lyckat album.

När jag massor av år senare "träffar" David Wilzcewski, kan det ha varit på Fasching eller nåt liknande ställe? så var jag tvungen att fråga vad för slags mick han spelat i, på just Himlen... (det var under min allra intensivaste studioperiod!)
Han blev faktiskt inte så förvånad (men inte heller stött, fastän jag tog upp en poppärla mitt i jazzsalongen) utan svarade snällt. Men han berättade också att det hade skrivits reportage om just ljudet på den skivan. (Alltså var det inte en sån utmärkande och originell fråga jag kom med.) Men jag var typ 14 när Himlen runt hörnet kom. Musiken lyssnade jag på, men inte läste jag Musiker-magasinet...

Nu läser jag att David tyvärr lämnat in, det var tydligen cancer som han inte kunde vinna över. Och jag kommer inte ens ihåg vilken mick det var!

Det är uppenbarligen fler än jag som lyfter fram just Himlen runt hörnet av denna anledningen - fast låten! Mitt favoritsolo fanns nog snarare i Allt jag behöver från samma skiva.