tre år

Den här helgen har vikts åt att fira den nyblivna treåringen. Och även om förra födelsedagen kan tyckas vara speciellare (det är enda gången man blir dubbelt så gammal över en natt) så har jag varit betydligt mer sentimental i år. Jag har fått en klump i halsen flera gånger. Över att jag varit mamma i tre hela år, som ändå gått så fort.

Och över det enastående, fantastiska, att det i en sån här liten nätt person kan rymmas så mycket personlighet, så mycket bestämda åsikter, så mycket glasklara uttalanden, så många känslor, så mycket girl power redan - och ändå är jag fortfarande den viktigaste människan i hennes liv.Idag har ytterligare fem små treåringar varit hemma hos oss och ätit Hello Kitty-tårta, blivit ansiktsmålade, dansat, tittat på dockteater och fiskat fiskdamm. När jag hade 3-årskalas (och 4- och 5-års-) lektes det Björnen sover och Vem har tagit hundens ben, men jag tror inte att man gör det längre. Undrar hur tidigt dagens kids börjar med Sanning eller konka? Och undrar när de kräver att få ha FF-fester? Hu. Jag är ofantligt tacksam över varje dag, varje vecka som jag får vara den viktigaste människan i Biancas liv (och hennes pappa förstås.) Jag har blivit gråtfärdig av Slipping through my fingers sen innan hon föddes, typ.