we & lisa

Ibland träffar man på folk som får en helt annan respekt för musik när de får reda på att det är svenskar som ligger bakom. (Som när det blev känt att Max Martin var en vanlig svensk hårdrockare som var född på sjuttiotalet.) Jag minns fler tillfällen när jag känt precis tvärtom.
Som med Basshunter. Det kanske fanns nån barmhärtig ursäkt som vi inte kände till, att han blivit känd. Men när jag fick reda på att det var en svensk välmående liten grabb så hatade man honom och hans verk ännu mer. Han bor i ett land med gratis skola och gratis tandvård, han behöver inte komponera otäcka technolåtar om chatt-moderatorer för att komma i kontakt med sina känslor.

Ikväll har jag lyssnat på We & Lisa. Musiken, eller framför allt sången, skulle kunna passa in på finaste skivetiketten Labrador (men är alltså inte utgiven där) och själva synthbakgrunderna påminner om Pet Shop Boys, i synnerhet deras jullåt faktiskt - fast snarare att man har använt färdiga trumljud från en ganska billig keyboard.
Det skulle vara en bättre story om det var arkitektstudenter från Kanada, eller i alla fall konstskoleelever från England som låg bakom. Men, för att återkoppla till början på inlägget, det är vanligt tråkiga svenskar, några lundensare som spelat fotboll tillsammans, och som nämner några enstaka nationer som sina enda gig. Och det finns ingen Lisa, utan tre eller fyra killar på bilderna (varav en har en trevlig, krullig frisyr.)

Så väl albumet (där det finns två versioner av låten Ana, sånt gillar vi!) som två ep:s finns på Spotify. Dessutom finns nyaste Winter EP (plus några fler spår) helt gratis för nedladdning via hemsidan. Vem sa att allt var dåligt med vintern?