söndag, augusti 14, 2005

Allsång på Debaser

Jag trodde aldrig jag skulle behöva dissa Debaser. Debaser är en nästan oslagbar rockklubb, både vad gäller artistutbud, geografisk placering och uteservering. Visserligen hade klubben kanske mått bättre av en högre åldersgräns, det är hysteriskt mycket 18-åringar för det mesta. I sommar har de tagit det svenska Allsångs-fenomenet till en högre nivå. För oss som inte gick ut med blossande kinder och tog våra första danser till Jungman Jansson och Flickorna från Småland, utan tillbringade de deprimerade svartsminkade tonåren med sällskap av Cure, Smiths och Oasis, indieallsång. Weeping Willows är husband, något som de sköter med glans, alla låtar låter ’precis som man minns’, detta är ju inte kvällen för egna tolkningar direkt, och Magnus Carlson är väl Nordens främste Morrisseyhyllare, han är suverän. Även Miss Universum - i mina öron ständigt Doktor Kosmos-Catti - är allsångsledare. Allt detta var jättebra. Verkligen. Det var det runt om som var illa.
Till att börja med får man stå i kö i en och en halv timme. Tur att det är en ljummen kväll. Man vet inte om man kommer in alls, vakterna säger att 500 får plats, fast väl inne är det mer troligt att vi var 1000 personer. Och vad är det för människor? Okej, alla är glada och gillar musiken. Det är väl förutsättningen. Men jag har stått i kö till typ hundra konserter, trängts framför otaliga scener. Det brukar råda en betydligt mer sympatisk stämning, man är där för samma sak, man har något gemensamt intresse, man är inte konkurrenter! Här trampas det på andras fötter (thank God jag inte tog öppna skor) och spills öl precis hela tiden! Jag kanske är hopplöst omodern som tror man ska ha sin handväska lite längre ner än i axelhöjd, det kanske är den senaste flugan att sopa rent efter sig genom att dänga till alla där man just passerat själv. Och shit vad alla trängs!
Utbudet av sånger är helt okej. Förutom att ”hus-indiekören” försöker sjunga a capella som inledning – lokalen är verkligen inte byggd för det – jag tror det kanske är en Blur-låt men det låter fruktansvärt och jättefalskt! There is a light that never goes out motsvarar Stockholm i mitt hjärta, dvs den är både i början och slutet. Naturligtvis gästartister också, en konstig kör som man ändå inte hör, Jenny Wilson som kör sin senaste sololåt och det roligaste, Popsicle-Andreas Mattson som sjunger Not forever, det var helt underbart, trodde aldrig jag skulle få uppleva den live. Däremellan är det blandat av Pixies, Oasis, Verve, mer Morrissey, Stone Roses, Joy Division, Charlatans osv. Det finns ett jättefint allsångshäfte, men de är redan slut när vi kommer in, ändå kostar vårt inträde lika mycket. – Vi tryckte upp 500, säger killen i entrén. (Men, hmm, får inte bara 500 plats i lokalen sa ni? Och fler går in efter oss.)
Tyvärr kan inte musiken och entusiasmen kompensera hysterin på golvet och vid baren. Den slående hettan är väl ingens fel, men fläktar hade varit bra, eller... ännu fler fläktar.
Men alltså, publiken…det var hemskt. Vad är det för folk egentligen!? Man får inte säga till en kille som knuffdansar på en hela tiden (i baren inte på dansgolvet) för det är säkert synd om honom för att han bara är en och en halv meter lång och då måste man acceptera vad som helst. När medier skriver om ökat krogvåld menar de säkert utanför krogen, men jag hade inte tyckt det var ett dugg konstigt om det var i sådana här situationer. Nej, det var verkligen inte värt det! Köp skivorna och ha en egen fest i stället. Eller så får Debaser hålla Allsången utomhus nästa år. Det hade funkat utmärkt!

1 kommentar:

Martin sa...

alla verkar tycka det är okej med allsång nuförtiden, var på Christiania idag, det första jag mötrs av är "Allsång på Christiana".