slutet gott, del II

Så där, nu vet ju alla hur Six Feet Under slutade. Det spoilerbloggade jag om redan för ett halvår sedan. (Jag vet även vem som hänger sig på Wisteria Lane och vem som erbjuds chefskirurgposten på Seattle Grace Hospital men det låter jag bli att berätta just nu.)
Och ändå var jag tvungen att kolla på sista Six Feet Under igen, bara den sista halvan, den vackra finalen. Konstigt att det kändes så sorgligt att alla dör, just bara för att de dör, nästan alla fick ju bli ju jäkligt gamla. Men vissa slut gråter jag till oavsett hur många gånger jag sett det. Till exempel varje gång Ross och Rachel får varandra i sista avsnittet av Vänner (och det är förhållandevis ofta, eftersom Kanal 5 kör runt alla 10 säsongerna non-stop).

Fast det är inte bara sorglighetsfaktorn, det är en viss fascination för hur saker som pågått i en evighet ska sluta. Och det gäller ju inte ens bara TV-serier, det pågår väl värsta vadslagningen om vem som ska dö i sista Harry Potter-boken. Trots att jag övergett Tre Kronor så fort det började skrivas in UFO:n så ville jag ju se hur allt sprängdes i luften...och Rederiet hade jag kanske sett fem gånger på tio år, men missade likväl inte finalen (featuering Markoolio och Lill-Babs. Nu är det mitt enda minne av serien.)

På söndag sänds det allra sista Sopranos i USA. Och trots att jag inte har någon personlig relation till den berömda maffiafamiljen, så lär jag sitta klistrad framför bildskärmen på måndag...