läxstress i vuxen ålder

Om 18 timmar förväntas jag rapportera vilken person jag ska intervjua den här veckan. Det är alltså en uppgift på en kurs jag läser.
De andra har redan valt person, bokat in en tid för intervju eller redan intervjuat.

Det är inte det att jag inte kan komma på någon intressant person, men jag förstorar verkligen problemet, för jag vill kunna ställa genomtänkta frågor, och eftersom det inte finns särskilt mycket tid för research i mitt liv just nu, ska det alltså helst vara nån som min populärkulturella hjärnhalva redan vet saker om.

Och då borde det helst vara en musiker, men jag kommer helt enkelt inte på någon som inte råkar vara aktuell just nu (= ger redan en massa intervjuer, som dessutom leder till publicering.)

Det verkar vara flera i klassen som ska intervjua andra journalister, eftersom de är tvåtusentalets rockstars, och jag hade visserligen gärna haft en timmes samtal med t.ex Fredrik Strage eller Kristin Lundell, men jag skulle drabbas av mindervärdeskomplex då.

Och hur får man tag på vem-man-nu-bestämmer-sig-för? Sånt får man faktiskt inte lära sig på kursen, fastän jag hade velat veta. Jag har aldrig fattat hur en tidning kan ringa upp kändisar hur som helst. Jag måste alltså hitta någon som inte är för känd för Eniro. Ja, eller möjligen Facebook. För det finns inte tid att gå genom skivbolag och agenter.

Det mest komiska, är att en i min klass måste kasta bort sitt arbete så fort det är klart! Ingen mer än intervjuaren och vår lärare får läsa den! När jag fick höra att det var så hemligstämplat trodde jag att det var nån som var på flykt, t.ex en misshandlad kvinna, eller en brottsling, kanske rentav en Stureplansprofil! Men nej, det är en person med stark anknytning till kungafamiljen (särskilt prinsen). Seriöst!

Jaja, för att fritt tolka Ulf Lundell - en inställd konsert är också en konsert - så är en bortkastad intervju trots allt också en intervju. Det är mer än vad jag har åstadkommit. Nu är det bara sjutton och en halv timme kvar!