just touch my cheek before you leave me

Alltså, Jill Johnson. Snygga, trevliga, begåvade Jill som kommer med en ny CD i slutet av månaden. Men varför, oh varför måste det vara så otroligt förutsägbart?

Nya singeln Angel of the morning är superfin, det är en vacker ballad redan från början, men trots att det redan finns inte mindre än arton versioner hör man i första meningen att det är Jill. Och det känns som man har hört det förut. Men nej just det, det var A little bit more.

Men snacka om att ha hittat sin stil. Det känns som att rätt läbbiga schlagervinnaren Kärleken är är revolutionerande i jämförelse med hur Jill "countryfierar" sina låtar. ("Hopelessly Devoted..." är ju en musikallåt som ska låta 50-tal).

Egentligen är det kanske det finaste betyg man kan få, att spela in covers och få dem att låta skräddarsydda för sin egen röst. Och Jill sjunger verkligen bra. Ska bli intressant att höra hennes duett med Nina Persson. Fast nog borde det vara förbjudet att åka till Nashville och spela in Jolene och To know him is to love him?