juno

Viss SPOILER-varning!!!

Äntligen har jag sett Juno! Jag älskar den sortens filmer. Det måste inte nödvändigtvis vara varken ungdoms- eller nördfilmer, men den slags film som skildrar vardagliga amerikanska suburbs, med mer eller mindre avvikande karaktärer och deras problem.

Juno är en ovanligt god film. Man väntar sig att något värre ska hända hela tiden. Ja, det är nästan så att man tolkar varje händelse som något underliggande. Som att den blivande adoptivpappan skulle börja stöta på Juno. Eller att den blivande adoptivmamman redan skulle ha hemliga barn från ett tidigare liv. Och inte minst, att Juno skulle ändra sig och vilja behålla bebisen.

Det händer ändå en grej som gör att det inte blir riktigt som det var tänkt, men man blir inte riktigt arg på någon i filmen. Fast jag fattar inte varför det väcker så mycket (negativ) bestörtning att Juno hälsar på hos adoptivfamiljen, det är väl bara jättebra för alla parter om de vet lite om varandra! (de hade faktiskt erbjudit henne nåt som kallas typ "öppen adoption", att hon skulle få foton osv under barnets uppväxt. Då är man väl beredd på att inte förtränga barnets ursprung!)