you say it best when you say nothing at all

Idag har jag varit på en improvisationsteaterföreställning, på en källarscen med det fyndiga namnet Stockholms Improvisationsteater.

Killen som tog biljetterna i dörren övertygade oss om att platserna längst fram var de allra bästa. (Jag som ville inviga min nyinköpta teaterkikare! Det kan man väl inte göra på första parkett heller!) Hmm.
- Är det en interaktiv föreställning, frågade jag och Julia, för vi vill inte behöva bli inblandade.

Vi blev inblandade i högsta grad, för publiken skulle komma med förslag mest hela tiden, och det var inte en överdrivet stor skara i salongen. Vi bidgrog med viktiga nyckelord för föreställningen, däribland nagel, spik, och sushi.
Tolvåringen bredvid mig skrek "upphetsad!" när konferencieren bad om förslag på en sinnesstämning. Det tyckte jag kändes sådär...

En grej som jag tyckte var rolig även när jag hade drama i skolan (jag hoppade av franskalektionerna) var när två (eller fler) ska "prata med en röst".
Konstigt att inga såna där Roliga Killar tränar upp det och kör som partytrick på fester...
Som ett Singstar utan textremsa. Talkstar? Äh. Kanske inte, ändå.