bitterfittan på scen

Ikväll har jag varit på Stadsteatern och beskådat Bitterfittan i teatralisk skepnad. En kort stund, direkt efter att jag klickat hem biljetterna, surade jag för att ensemblen bestod av endast en kvinna. Jag är nämligen sedan länge skeptisk till monologer.
Fast det visade sig inte vara något problem. Anna Lyons, som alltså spelar Sara, the bittercunt herself, använder sig av inspelade röster och en massa ljudeffekter, för att gestalta diverse äkta män, terapeuter och Susanne Brögger, som förekommer i boken.
Därför blev pjäsen betydligt roligare än boken.

Jag trodde att det var bra att jag läst romanen Bitterfittan, men ärligt talat spelar det inte någon roll. Kan tänka mig att fler kvinnor än män läste boken, och visst påminner jag mig om en majoritet av kvinnor i publiken ikväll. Men pjäsen ger nog minst lika stor behållning för killar. Jag har kanske svårt att se grabbgänget inleda sin partykväll med denna föreställningen, men några pojkvänner eller äkta män kan gott bjuda med sina flickvänner.

Lite synd att pjäsen slutar verkligen precis när Saramammans ensamma Teneriffa-semester tar slut. En av de mest minnesvärda händelserna i boken var nämligen, att den tvåårige sonen blev överlycklig när hans pappa återvände hem efter sina upprepade och långa teaterprojektresor - men straffade sin mamma (som alltså en enda gång reste bort i en vecka) med total utfrysning.

Jag läste boken när den var som mest aktuell för ett par år sedan, under min absolut amningstätaste (och därmed bok-tätaste) period. Det gjorde dock inte mig mer berörd av jämställdhetsämnet som sådant.
Men nu är jag snart på väg dit igen, och jag kanske inte direkt rekommenderar storyn till någon annan som är gravid i vecka 38. Det målas inte direkt upp någon skön bild av vare sig graviditet eller amning...