carpe diem - inte jag

Nog har man hört talats om folk som trots goda intentioner blir närapå sönderstressade mitt under semestermånaden. För att det är så mycket man vill, och tycker att man borde hinna med. Men det är ändå "bara" fyra-fem veckor. Jag har en föräldraledighet i över nio månader - och är stressad ändå.

När jag fick mitt första barn för tre år sedan var den vanligaste uppmaningen från de som redan var föräldrar att Njuta och Ta vara på Tiden - den går så fooort! Jag är inte alls en sån person man kan säga sådant till. Jag blir bara uppjagad och inbillar mig att jag tar vara på tiden på fel sätt. Detta ledde till slut till att jag nästan helt har slutat att prata i telefon, och att jag aldrig mer lägger mig i långa varma avslappnande bad.

Nu är jag mammaledig med nästa lilla dotter, sedan ett halvår tillbaka. Frågan är var min och bebisens chill-tid tagit vägen?
För det tar sin tid att helt enkelt ha en familj (föräldraledig är ett luddigt begrepp). Jag är tacksam över Stockholms stads generösa möjlighet att låta syskon fortsätta på sitt dagis 30 timmar i veckan. Men det ska hämtas och lämnas. Det ska kläs av och kläs på. Det ska handlas och lagas mat. Och det ska plockas undan.
Att ta långa, sunda promenader med barnvagn & iPod (för att tappa gamla gravidkilon) är waste of time. Inte har jag tid att bara gå omkring planlöst om bebisen sover. Det finns ständigt en diskmaskin att tömma eller fylla, jämt en tvättsäck att sortera.

Jag träffar sällan bekanta om veckodagarna, och den enda planerade egogrejen (att komma ikapp Gossip Girl) misslyckades. Så egentligen gör jag ingenting. Ändå känner jag att tiden rinner iväg, som vatten mellan mina fingrar, helt ogreppbart. Jag leker faktiskt mycket med Isobel, så mycket man kan med en sexmånaders, främst för att hon inte är så förtjust i att ligga själv på en filt.
Men ändå får jag enormt dåligt samvete när jag slösar upp vår kvalitetstid på något annat (som att äta lunch.) Det är snart slut, jag vet det. Jag kan liksom inte ta in, att det ända som händer efter min föräldraledighet är att resten av vårt liv tillsammans börjar, och att jag får se henne växa upp ändå.

Jag unnar mig inte att längta till något, trots att jag egentligen tror att människor mår bra av positiv förväntan. Jag tänker inte längta efter något så banalt som helgen, när hela familjen kan vara tillsammans (och min sambo kan byta några blöjor...)
Jag längtar inte längre efter världsliga, materiella händelser, som tidigare skulle betytt mycket för mig. Jaha, så Kents nya album kommer 6 november. Ska det bli kul? Nej, knappast - då är det ju bara 17 veckor kvar tills jag börjar jobba. Och en planerad längre resa i februari - i en gemensam föräldraledighet, pappans allra första veckor, mina allra sista - riskerar att helt förstöras av min stress, över att inte fånga varenda sekund av Isobels barndom.

Jag slösar så mycket tid på att stressa upp mig över att inte ha tagit vara på varenda viktig dyrbar sekund med min lilla unge. I stället för att njuta av vad jag har just nu, försöker jag bara dämpa besvikelsen över att det snart tar slut. Som om att faktumet att jag går tillbaka till jobbet innebär att hon hoppar ut på skolterassen och sjunger om studentens lyckliga dagar och flyttar hemifrån. Jag är verkligen sämst i världen på att fånga dagen. Jag vet inte vad som kan få mig att bli bättre - meditation? yoga? svart städhjälp?