skärgårdsångest light

Alltså jag vill så gärna vara en sån mamma, en sån person, som tycker att det är skitenkelt att packa ihop familjen i en barnvagn och ett par ryggsäckar och dra ut i skärgården. Jag vill verkligen inte vara en naiv stadsbo som inte klarar av att ledigt byta miljö. Och jag älskar havet, älskar vatten (och därmed öar.)
Men de här punkterna (ej rangordnade) alltså, jag vet inte...

Fästingar. Detta omtalade lilla kryp som jag aldrig sett i verkligheten. Jag kanske helt enkelt är en sån som inte får fästingar (en sån person är det iof sig inte så dumt att vara heller!) men det kan också bero på att jag aldrig vistas i fästingmiljöer. I Skåne/Malmö finns inte alls fästingar i vanliga naturmiljöer. Och fästingarna kanske kommer att lockas till mina barn, ja det är t.o.m. sannolikt. Min fasa är egentligen inte att de ska få TBE eller borrelia, utan att jag inte ska hitta fästingen på jättelänge (min treåring har sjukt mycket hår) och framför allt att jag skulle misslyckas med att dra ut den. Dra rakt ut, vrid motsols, vrid INTE, instruktionerna är många.

Utedass. Say no more. Eller jo. När jag ändå besöker skärgårdsöar får jag intrycket av att man bara ska göra de allra största behoven på dasset, och småskvätta i det fria. (Ja, på ett utedass på Runmarö fanns en skylt: Pissar gör vi i skogen, detta är ett skithus!) Skönt att lyfta på kjolen och sätta sig på huk i gräset - det är som att be fästingarna jump on board.

Resan dit. Det är alltid buss till jordens (eller SL:s) ändhållplats och därifrån en Waxholmsbåt med två avgångar per dygn (en i gryningen, den andra så man kommer fram lagom till läggdags.)

Men jag ska såklart åka ändå imorgon. Vad hette nu ön? Svartsö? Nä?
Nej, nu ska vi ha trevligt.
Det blir säkert tid för mamman att ligga på bryggan och läsa en god bok. Nu har vi iallafall ordnat flytvästar till småsystrarna. Alltid en trygghet.