sommarens soundtrack - så lär kommunismen

Kåldolmar & kalsipper har helt dominerat sommaren 2013. Bianca som är 6 år följde med mig till Parkteatern i Rålis och kunde sedan inte sluta vare sig sjunga eller prata om föreställningen, så vi gick dit en gång till hela familjen. Dessutom fick jag raskt införskaffa Nationalteaterns  originalinspelning, och den har gått varm i synnerhet i bilstereon under sommarens många långa bilresor till både Sälen och Malmö. Först lärde de sig låtarna och sedan replikerna.

Roligt att ha fångat Elton på film när han som tvååring hör musikalen som ska förändra hans liv (låt oss säga så här: numera kallas han Yll-ton) och hur han faktiskt diggar redan från första takterna...

Den andra dundersommarhiten här hemma är en skön kontrast till Kåldolmar & Kalsipper, nämligen Ooh la la med Britney Spears, från Smurfarna 2 (som vi inte sett. men tvivlar på att den avslutas med budskapet Älska! Dansa! Rösta!)

Isobel och Bianca tycker att Britneys söner är helt bedårande, men det tycker faktiskt inte jag. Jag förstår inte ens hur man lyckas se så frånvarande och oengagerade ut (som i sista refrängen.)

Avrundar med en skiva som jag inte lyssnat på men tycker mig minnas från nån dagmamma eller nåt i början av 1980-talet. Hur tyckte någon att det var en god idé att göra ett album med Banarne i Smurfland?

Den kommer jag inte presentera för mina barn. Som kronan på verket har ju Trazan & Banarne faktiskt gjort en egen inspelning (och en video) av Vi cyklar runt i världen (från just Kåldolmar & Kalsipper).

grädde som grädde

Det finns mycket att säga om Spotify:s rekommendations-funktion. Hur som helst är jag övertygad om att de (den? det?) menar väl. 

Men. Så tokigt det kan bli när ingen korr-läser. För nog är det Eric Claptons band Cream som Dylan-fansen brukar gilla?

äta hela kycklingar?

Är detta nån pr-kupp, någon enorm översättningsmiss eller en avlägsen hint mot Ozzy Osbourne?
Dales Pale Ale, alltså...

gram 15

Den här supersnygga ryggsäcken fick jag av min familj i födelsedagspresent igår. Jag tillhör inte dem som behöver springa med en laptop i packningen (eller ett instrument, det skulle se intressant ut) men handduk och lätt ombyte funkar ju nu. Jag har alltid fascinerats av de som kan springa som transport.

 

Nu måste jag ta till mig tekniska beskrivningar som sidokompressionsvingar, och höftbälte, och vadderad ryggpanel med utstansningar.

Och fortsätta att bearbeta cheferna om att det vore fint med en dusch på jobbet. Jag vill bara ha det för att få ut mer av fritiden i anslutning till arbetstiden, så det är inte helt hållbart som argument. I stället talar jag "för" vår danspedagog. Hon har ju helt andra skäl...

det våras i Malmö

Påsken är jämt den ständiga brytpunkten för när Skåne ligger flera steg före Stockholm,

 när det gäller att våras.

Trots det var inte alltför många vänner & bekanta sugna på att ta sköna morgonrundor längs havet.

Salta havsvindar vid kallbadhuset gör mitt hår vilt och galet.

 Konstigt nog var det stillsammare vid Nybrostrand, en av Sveriges sydligaste punkter. 

Dock bisarrt med snödrivor i sandstranden.

Till slut gick Knapp med på att spring-umgås, i s.k.minecraft-leggings. 

Väntar på att det modet ska få genomslag här senare i vår.

Den säkert 200 meter långa rörelse-lekparken i Enskifteshagen varar visserligen länge, men när Elton knatat iväg till gemensamhetsodlingen Mykorrhiza hade han så att säga hittat hem. 

Han grävde jord i en odlingslåda så omsorgsfullt att en vänlig kille erbjöd oss att så.  

"- Har du fröer med dig? Annars kan du få av oss."

 

premiärmilen

 

 Sällan har något alls jag lagt upp på Facebook genererat så många gilla-tryck, som denna bilden från igår*) när jag sprungit Premiärmilen alldeles solo. 

Det var mitt livs första lopp, och min andra, möjligen tredje sprungna MIL överhuvudtaget (jag har en förmåga att bli uttråkad efter en timme, oavsett sysselsättning.)

Jag förutsätter faktiskt att vuxna som ser bilden förstår att alla som kom i mål fick medalj (mina barn tror ju att jag kom trea eftersom medaljen är bronsfärgad.) Jag är nöjd med 59,22. 

Det var mest skönt att nån annan redan bestämt åt mig exakt var jag skulle springa. På mina vanliga rundor är det många snabba beslut att ta: "Söder Mälarstrand idag...hmm, det är ju så blåsigt".

Här kan man se mig springa i mål, totalt ograciöst med händerna växelvis på fickorna för att se till att mössan, vantarna och iPhonen inte föll ur.

*) tror faktiskt att färre har 'Gillat' när jag fött nya bebisar. 
Vilket jag förvisso gör oftare än springer ett lopp, men ändå...

15.52

Efter klockan 15.52 jobbar alla kvinnor gratis, om man räknar om lönen så att vi har samma timlön som våra manliga kollegor. Alla dagar året om, inte bara på Internationella Kvinnodagen.
Vi för alla möjliga slags samtal hemma vid middagsbordet, och om barnen ifrågasätter något försöker jag alltid förklara, om än något förenklat. Hellre det än att svara "det där förstår inte du".

Ordet jämställdhet kan mina barn läsa själv, i var och varannan morgontidning. Frågan är om det är värt att de ens ska få reda på att det kan innebära att om man är en mamma får man helt enkelt oftast mycket mindre pengar för att göra exakt samma saker som en pappa. På mitt jobb tillhör jag de fem som arbetat längst, när ändå senare anställda män får högre lön biter jag hårt ihop tänderna och mumlar "snopp-tillägg".

Är det värt att låta mina döttrar få veta att de, enbart genom att vara födda utan snopp, har ett lägre värde per automatik?
Eller ska jag hoppas att det - mot förmodan - verkligen har jämnat ut sig om ca 20 år, när det är dags för dem att få sina första anställningar och lönekuvert..?
Jag tänker att det måste vara skönare att leva naivt och ovetandes.

Fast. Befinner man sig ett antal år i en skola lär man ändå få uppleva skillnader i behandlandet av tjejer och killar. (måste dock påpeka att skolan mina barn går i verkar jämställd som jag har sett det hittills.)

Jag brukar själv rannsaka min egen undervisning några gånger per termin. Och faktiskt brukar jag ge mig själv godkänt. Jag kräver lika mycket (lite?) av alla elever, och presenterar samma material. Tjejerna är lika intresserade av hårdrock och house, och killarna kan spela ballader av Molly Sandén och Celine Dion.
Det enda, möjligen, är att jag har sagt någon gång till tonårskillar som gör perfekta långa romantiska stycken, något i stil med att "tjejerna kommer bli tokiga i dig". Det är visserligen en positiv kommentar om än inte helt jämställd.

Och jag ser att tjejer vågar ta för sig på mina lektioner. På rockbandstimmarna springer lika många tjejer fram till trumseten och tar sin plats. De skulle helt enkelt inte komma på tanken, att det inte är självklart, och det känns så skönt.
Och det är en ständig ström av små killar som vill spela keyboard & piano. Jag har aldrig sett det som ett tjejigt instrumentval, men jag vet att vissa gör det.
Fast piano kan vara lite som ridning och matlagning tyvärr - det är kanske fler tjejer som utövar det som hobby, men de som tävlar, får priser och blir rika och berömda är killar...

bevattning

Det är inte ofta det förekommer några som helst intressekonflikter i mitt facebookflöde, men idag läste jag ändå ett ifrågasättande, från en medlem i Sverigedemokraterna till en av låtskrivarna bakom Jalla Dansa Sawa (de är uppenbarligen barndomsvänner.)

Bortsett från allez-allez-allez så har tyvärr sångtexten gått mig rakt förbi, men nu hörde jag ett rap-parti, om att "vissa inte välkomnas in till vår blågula fest" som avslutas med "Jag bevattnar blåsippan och ger den till alla".

På Avpixlat översätts detta raskt med att 'Behrang Miri pissar på SD' (vilket om man är långsökt även kan tolkas som en slags gödsling för tillväxt. Eller..?)

Låtskrivaren - det är naturligtvis honom jag är vän med, INTE politikern - gav bara ett kort och glatt svar om att "det betyder bara att man vattnar en blomma, inget annat", och svarade inte på följdfrågan om varför det var just en blåsippa.
Jag misstänker att inlägget plockades bort, och jag förstår honom, det förtar onekligen den glada stämningen kring att Jalla Dansa Sawa ligger etta på iTunes.

har podcaster amnesti mot källkritik?

Man skulle kunna tro att det är självklart för mig att springa till musik, men (till skillnad från t.ex. bilkörning och matlagning) det är faktiskt enda tillfället jag har ro att lyssna på pratradio. Och nästan alltid podcaster.
Filip & Fredriks podcast är såklart den heligaste, den som ger veckans bästa runda.

Men även om jag blåögt tar till mig det mesta de snackar om, har jag börjat fundera över om podcaster, även sponsrade sådana, ses som en frizon från sanning?
Räcker det med att säga "det sägs att..", "myten säger..." eller "men jag har för mig att..." för att köpa sig fri att säga vad man vill?
Och jag menar inte alla [tv-personligheter] de påstår vara "ett AS" utan mer t.ex. förra veckans avsnitt när de inledde med att mena att Astrid Lindgren förmodligen var lesbisk - antingen konstant, eller bara på ålderns höst - enbart grundat på att en annan kvinna befann sig i hennes hem under ett intervjutillfälle.

Tveksamt om kvällstidningarna hört det här. Borde det inte bli raserier och löp, av att (felaktigt eller sanningsenligt) outa sveriges nationalklenod sådär i en handvändning..?

ex-snö

Priset Riddarfjärden betalar för en någorlunda snöröjning i stan. Nu brukar detta mellantinget mellan snö, smuts och vatten vara borta när det våras, men på en snödumpningsplats rätt nära Bromma Flygplats låg förra vinterns snö kvar till 1:a AUGUSTI!

det värsta årets bästa låtar

Den här melankoliskt klagande skotska poppärlan

Britney hade ett av sina starkaste år någonsin...

...även den här glada barnvänliga refrängen har jag spelat mycket (av egen vilja)

Sen var det uppseväckande att Beyonce släppte en typisk försommarhit mitt i mörka hösten.

Och det är inte ofta en schlager får vara med bland årets låtar. Men det här lättsamma gudsåkallandet gjorde våren lite trallvänligare, om än i korta stunder.


Men riktigt skönt är det att 2011 är slut nu, detta värsta året i mitt liv. Jag firade in tolvslaget i starka smärtor på akuten, men när man tror att det inte kan bli värre - så var det just det det blev.

men HUR var Britney den här gången?

För ett par veckor sedan var jag på min fjärde Britney-show. Att recensera hennes föreställningar har blivit ganska meningslöst, eftersom Britney råkar vara en artist som det år efter år ger billiga kreddpoäng att såga vid fotknölarna, så till den grad att det knapps skrivs om Sverigekonserterna i papperstidningarna dagen efter, man baserar hellre ett icke ännu framfört arbete på kvällen-innan (oftast Danmark.) Var det inte "en fet lat robot" den danska pressen kallade Britney?

Jag brukar försvara den höga andelen playback med att det knappast kan vara lätt att sjunga med hög kvalité samtidigt som man dansar sig igenom hela kvällen (Fast jag tror att Britney sjunger hela tiden. Bara det att hennes röst oftast även är förinspelad.) Konstigt nog var dansen mindre avancerad i år, inte ens särskilt varierande, mest bestämda steg med vickande höfter i diagonala mönster över scenen. Även alla de (16) projektanställda som enbart är Dansare.

Det var exakt elva år sedan jag såg Britney första gången, på Oops...I did it again-turnén, som alltså bara hade två album att hämta låtmaterial ifrån. Vid konserterna i Globen (2004 och senast bara för två år sedan) fanns det betydligt fler Britneylåtar att välja bland - och jag har vant mig vid att Britney och jag helt enkelt har väldigt skilda uppfattningar om vilka som är hennes bästa respektive sämsta låtar. Big Fat Bass (som är en av de värsta låtar jag hört inom alla kategorier) fick naturligtvis stort utrymme, och med det menar jag att Black Eyed Peas-killen sjöng på biodukar i bakgrunden, och barnprogramslåten How I roll behövde distrahera med en bil på scenen att åma sig runt.

Well, med låga förhoppningar är det rätt lätt att bli glatt överraskad. De tre första singlarna (heter det så fortfarande?) från Femme Fatale är ju starka kort allihop, framför allt Till the words end som var finalnumret och glada I-i-i wanna go-go-go. Senaste radiohitten Criminal framfördes däremot inte, jag skulle gissa på att den har fel tempo - inte tillräcklig dansrökare, men inte en ballad.
En del av de äldre låtarna hade jag aldrig hört live innan, som 3 eller Womanizer, jätteroligt. Och Boys blev ovanligt lyckad i en nerskalad version med en orientalisk melodislinga.

Kvällens ballad då. Tragiskt att skriva så, att det nu för tiden bara är en enda låt som är utan dans och andra visuella effekter, och därmed åtminstone äkta live-sång. Eftersom det var tredje gången nu jag ser Britney sitta högt upp i luften på en gunga antar jag att hon tycker att det är ett riktigt lyckat drag. Fast riktigt ifred fick hon inte sjunga ändå, någon slags akrobat (eller någon mångsidig dansare) gjorde förstås konster hängandes från gungan. Hon kunde hellre tagit en repris på Circus-turnéns gung-ballad Everytime, Don't let me be the last to know är inte lika...känslosam, även om jag tycker att Britney vet att använda sin röst i den. Eller ännu hellre som på 2004 års Onyx Hotel-show; då var gung-balladen Shadow MEN Everytime framfördes också - då spelade Britney själv på en flygel (även om en bakgrundsmusiker "tog över" pianospelet rätt fort.)

Jag, lillasyster & Britney

För även om jag sett Britney fyra gånger, så känns det som det jag allra mest önskar är en Britney-konsert. Inte ytterligare en show. Det är så sorgligt att Britney och/eller hennes turnéproducenter inte tycks lita på att vare sig sångrösten eller ens låtmaterialet är tillräckligt. Allt måste gömmas bland effekter, klädbyten, lapdances, videoföljetonger eller laserstrålar. Som jag mer än gärna sluppit.
Jag är övertygad om att vad som helst hade varit värt att lyssna på - Britney & symfoniorkester, Britney & en stråkkvartett, Britney & en jazztrio eller Britney Unplugged med några halvakustiska gitarrer och basar. Men då hade låtarna ändå behövts arrangeras om till något alldeles nytt, och det är inte riktigt meningen. Undantaget är om Britney I SMYG blivit riktigt jäkla bra på gitarr eller piano och spelade helt solo..!

Nej, det hade räckt med en konsert med ett normalstort band, på låt oss säga 5-6 musiker och kanske 2-3 körsångare. Om man nödvändigtvis vill ha visuella effekter ändå så kan det funka om det sker sparsamt och smakfullt, jag var på en utmärkt - äsch vilken underdrift, bedövande vacker! - Sade-konsert i samma Glob för några månader sedan, med snygga bildinstallationer i såväl bak- som förgrunden, utan att ge avkall på kvalitén i rösten och musiken. Hoppas att Britney får se den konserten. För hon kan SÅ mycket bättre med SÅ mycket mindre medel (en arbetsgivares dröm?).
Och nog är siffran två lite sorglig i sammanhanget:

It's all in the numbers. 
140 workers, 125 crew members, 
23 trucks, 14 tour buses, 
16 dancers, 2 band members and
1 artist to make the Femme Fatale show happen!

jag känner inte Johan, men...

äntligen blogger i iphonen

Men användaravtalet var lite märkligt. Under punkt nummer 1, som visserligen är lång, lyder den sista meningen: "Gör inga ändringar medan du kör utan koncentrera dig på körningen."
Är det verkligen en vanlig fara? Sms:ande under bilkörning förekommer ju, men att ändra (inte ens bara skriva) sin blogg bakom ratten..?

sveriges mest eftertraktade band

VAR köper man gummiband? Såna som alla har hemma, men ingen minns var de kom från ursprungligen. Säg, en påse med 100 gummiband i blandade storlekar och färger. Jag letar förgäves på hyllorna med fryspåsar och bakplåtspapper i alla små och stora livsmedelsaffärer jag passerar (och har gjort så i ett år!) Ska man kanske vända sig till pappershandeln, men då får man väl bara tag i tjocka, stora, bruna?

paus kontra program

Vad är grejen med att göra uppehåll i tv-serier under flera veckor, för att sedan visa två avsnitt och sedan låta det vara uppehåll igen? Det verkar snarare vara regel än undantag nuförtiden, åtminstone för programmen jag följer. Titta på tv-kalendern:

Man är ju van vid att det är uppehåll över julhelgen och vid stora amerikanska spektakel som Superbowl. Men inte annars. Jag funderar på om alla kanaler numera sänder två serier växelvis på samma tid...

Tv-kalendern är ett bra verktyg, där man lätt kryssar för serierna man följer och kan se när det kommit/ska komma ett nytt avsnitt som man kan streama. Tiden anges där man själv bor, det är därför Grey's Anatomy visas klockan tre nätter mot fredagar.

Mina andra favoritserier har ju underliga säsonger och har därmed uppehåll nu, fast jag vet att True Blood börjar igen den 26 juni och Entourage den 24 juli. Huruvida Mad Men kommer tillbaka verkar ju inte helt säkert.

angie, you're beautiful, but ain't it time we said good-bye?

DN kan i dag avslöja att den amerikanska soulstjärnan Angie Stone är klar för Stockholms jazzfestival.

Okej, när spelade inte Angie Stone på Stockholms jazzfestival undrar jag då. Är inte hon jämt det kommersiella dragplåstret? En jazzfestival som ständigt är nära konkurs och nedläggning men räddar sig genom att smyga in soul och r'n'b borde kanske göra tvärtom - byta namn*) och säga sig arrangera en Stockholm Soulfestival och fuska in ett antal jazzakter, och förvåna publiken.

I artikeln säger 50-åriga Angie bland annat ”När jag ser mig själv i spegeln ser jag en ung, duktig och stolt artist som det går bra för." Med den inställningen borde Angie få vara på de där anskrämliga filmstjärnekorten på baksidan av mjölkpaketen. Fast hon är väldigt fräsch på sitt mug shot från förra veckans fortkörning, det medger jag!

*) Stockholms jazzfestival har redan bytt namn, till det vilda och galna Stockholm jazz fest. Just det.

fredhällsparken

Jag tror snarare att detta är en slags installation, än ett projekt av något av det dussin förskolor som ligger precis i närheten.
Kul om det genererar ett antal blogginlägg eller bildrutor i typ Vårt Kungsholmen, men jag undrar hur många som kommer använda rubriken "Det som göms i snö..."?

it's the little things that mean so much

I det förra inlägget verkade det kanske som att jag inte fått sagt de stora sakerna, de viktiga sakerna om älska och lycka och trygg barndom. Men det har jag sagt, flera gånger genom åren (och nej, det känns inte märkbart bättre för det.)
Det är de små sakerna som gör skillnad. De där vardagliga sakerna, som pappa tyckte var roliga att höra. Cyniska, småsinta människor kanske skulle tycka att det bara är folk som inte har nåt viktigare att bry sig om som skulle tycka att det är intressant. Men jag tror att pappa brydde sig om våra vardagsbestyr för att bygga en detaljrik bild av sina barnbarns (och sitt barns) liv, 60 mil ifrån Malmö.

Så pappa, den veckan du bara gick och dog från mig skulle jag berätta att Isobel börjat gå på pottan, inte varje gång, men varje dag.
Elton har upptäckt sina händer, och tycks lika förvånad varje gång han ser sina egna små knytnävar.
Bianca köpte en Tingeling-klänning för julklappspengarna hon fick av dig, som hon är urstolt över.
Och Anders har fått en roll i filmatiseringen av Arne Dahl-deckarna som du brukar läsa.

Alla såna här oviktiga, men totalt oumbärliga upplysningar, som jag aldrig mer kommer berätta under våra telefonsamtal, när du sitter i lugn och ro vid ditt köksbord, och jag klämmer fast luren mot axeln samtidigt som jag byter blöja eller lagar middag. Din vardag och min vardag.

Fast jag lät medvetet bli att berätta att jag skulle magnetröntga mitt huvud den där fredagen. Jag brukar resonera som så, att det finns ingen anledning att oroa någon i onödan. Och det är jag glad för nu, eftersom du inte fanns kvar när jag fick resultatet.