kent och ålderslösheten

Jag kanske borde förklara mina reflektioner om kentpubliken i inlägget nedan. Eller rättare sagt, om Kentpublikens ålder. Vi anlände sent till konserten, och skippade dessutom förbandet. Såväl i garderobskön som på "puben" i Annexet var det blott fullmogna människor runt omkring oss. Det kan bero på mycket, framförallt säkert - som både jag själv och den anonyma 16-åringen kommenterade - att den yngsta publiken redan stod på plats längst fram vid scenen. Tråkigt nog blir man aningens...bekvämare när man blir vuxen, och har inte varken tid eller lust att bokstavligen sitta av en massa dötid för att få en bra ståplats sen (det är därför jag numera föredrar numrerade sittplatser, men det var ju inte möjligt här.) Sen tål det att påpekas att detta var tredje konserten - vi vuxna kanske inte var tillräckligt snabba för att få biljetter till turnépremiären (jag vet ju inte hur publiken var den kvällen.)

Jag var på min första Kentkonsert som 18-åring, helt ovetandes om hur det skulle knocka mig totalt (det var på Lollipopturnén, jag var nog mest där för D.A.D:s skull.) Sedan dess har Kent alltid varit ett av mina favoritband, om än inte alltid det allra främsta. (Jag har berättat flera gånger på bloggen om att jag födde mitt första barn till Dom andra och gav henne riktigt kentiga förnamn.)
Och jag antar helt vilt att de flesta trettio-fyrtioplussare på konserten också har varit fans länge. (Även om det skulle vara ganska roligt med ett medelålders par utan barn som skaffat Tillbaka till samtiden efter ha hört någon låt därifrån på Melodikrysset eller i något Sommarprat, och sedan fastnat, och aldrig mer missar en kentspelning.) Det är väl underbart att kunna inte bara växa upp utan snarare åldras med ett band, Kent har ju också växt upp på sitt sätt, även om de fortfarande inte börjat besjunga bröllopsresor och radhusleda som typ Bo Kaspers.

Alltså, tonåringarna som lyssnade på Kent har växt upp men behövde inte gå vidare i någon annan riktning. Jag jobbar med barn och tonåringar, och visst har jag haft elever som insisterat på att sjunga/spela kentlåtar (bara tjejer!) men det är i så fall gamla låtar (jämfört med när eleverna föddes) som Utan dina andetag eller Kärleken väntar. Det jag verkligen skulle vilja veta är hur dagens tonåringar hittar Kents musik. Är det för att man kan ladda ner Töntarna som mobilringsignal? Eller är det genom att botanisera i föräldrarnas skivsamling? Kort sagt, vilken kent-epok (dvs vilka skivor) får en att börja gilla Kent om man inte varit med från början?

Nästa anonyma kommentator skriver, "i universum finns ingen ålder".Det låter rätt flummigt, men det gör även varenda formulering jag försöker komma på för att beskriva typ att "alla kan mötas över generationsgränserna och förenas till riktigt bra musik". Men jag hoppas att jag fått fram min poäng i inlägget.