Idol 2005

Äntligen är Idol igång igen! Jag bryr mig inte så mycket om vem som verkligen vinner (vid alla konserter tituleras ju Darin som Idol-vinnaren, fast att han inte vann), utan det är auditionen som är det roliga, det som i media kallas Förnedrings-TV. Och jag tyckte likadant om de andra liknande programmen, som forna PopStar, och Fame Factory förr i tiden (senaste säsongen började ju med en fullt tillsatt klass). Jag tror det är för att om man själv håller på med musik, och har gjort det länge, så känner man så många popstjärne-aspiranter. Fast nu börjar jag kanske bli för gammal...till och med när det är Malmö-casting börjar de bekanta ansiktena ta slut.
Jag har inga problem med vad juryn säger, det är ju frivilligt att gå in och sjunga upp. Men jag tycker att de är lite läskiga! Kanske inte Mr Swartling. Men Clabbe sitter med munnen som ett litet streck - jag är dörädd för folk utan överläpp! - och Kishti bara kallar dem älskling eller gumman och dissar dem ändå, fast man aldrig hört henne sjunga. Och han Daniel! Vad är han för en?! Frågan är om de är snällare i år, eller om man som publik blivit härdad...
Det var en riktigt duktig kille idag, Albin Glad, som sjöng If tomorrow never comes. Han sa att det var en Ronan Keating-låt, fast det är egentligen Garth Brooks. Men han hade helt klart inspirerats av Ronan.

På it's a trap kan man ladda ner den senaste fina låten Jedi med Melpo Mene. Vet inte om det är ett helt band eller bara en kille som heter Erik. Det är faktiskt lönt att köpa MelpoMenes EP:s. För man får 4 vackra små låtar på varje, och omslaget är ett litet konstverk. Fullängdaren Holes är bra musikaliskt men ligger tyvärr i jewelcase istället för att fortsätta på pappfodralen.

Britney är visst snygg

Bara kolla på denna bilden. Det verkar vara fritt fram att obegränsat hacka på Britneys stil som gravid. Jag har i alla fall inte sett många vackrare havande kvinnor...

Kungens immunitet

Det är inte det att jag inte haft något att blogga om. Det är att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig tillräckligt milt. Kungens lilla bilkrock gav några notiser i tidningarna, men nu är den bortglömd. Jag hoppades som vanligt att det skulle vara dödsstöten för den svenska monarkin. Inte för själva krocken, jag tror absolut inte att Carl Gustaf kör sämre än någon annan, tvärtom, han visar ju på ett stort bilintresse. Men varför blåste han inte i alkomätaren? Nej för att han ändå är immun mot straff enligt svensk lag. Men om han själv insisterar skulle han väl FÅTT blåsa? Det hade sett lite bättre ut...Hur kan han själv stödja den lagen? Normalt brukar man vilja bevisa sin oskuld. Kungen kan i princip köra rattfull dagligen, och misshandla, ja t o m mörda, som lagen ser ut nu kan vi inte göra någonting. Trots att Sverige är s.k demokratiskt. Vad ÄR det för åttio procent av svenskarna som vill behålla monarkin egentligen? Vilka är det som är med i den undersökningen? Och säg inte att "de gör ett bra jobb" för även någon demokratiskt framröstad representant hade kunnat göra ett bra jobb!

I morse såg jag Franz Ferdinands nya video, Do you want to. Bra och catchy låt. Vi funderar på att se konserten på Arenan i december, men det känns lite dyrt, 280 kr.

Fick ett roligt brev från CSN idag, att avierna som de skickade i augusti har förstörts i samband med tryckning, så de skickar nya, och delar upp årets resterande belopp på 4 avbetalningar. Det blir samma summa ändå förstås men det kändes lite skönt att inte behöva deala med det just precis nu. Herregud jag vet inte ens hur mycket jag ska jobba denna terminen. Som det är nu är det väl 70% och det är jättelite, dels lite lön, dels alldeles för lite tid att hinna med nästan precis samma saker som när jag jobbade 85%. Det är alltså EN elev det skiljer på, jag ska ha EN elev mindre i år, och få 15% mindre lön. Ser inte riktigt fram emot det... Men mycket kan hända. vem vet, i slutet av veckan kanske jag kan titulera mig elgitarrlärare också.

Pianomannen talar ut: - Jag kan inte spela!

Eftersom det alltid låter som ett mindre sågverk hemma hos oss nuförtiden bestämde jag att vi skulle göra rent datorn inuti. Inte min lilla laptop, men A:s stationära. Vi skruvade loss chassit och blåste med hårtork. Nu är den betydligt lugnare. Förutom två saker, den tjuter (ja själva hårddisken ger ett ilsket pip) när man trycker på delete-knappen. Och så är det nåt med tangentbordet. Det blir ett "ä" när han trycker på 6:an, och x och z blir det inte alls. Jag får dåligt samvete för det var jag som rengjorde tangentbordet. Men sådana inställningar görs väl i Windows, inte med en wettex-duk? Nu har han iallafall skruvat sönder det helt och vi har diskat plastdelarna noga (och jag ser i ögonvrån att han lägger knappsatsen att torka på mitt piano!!! det måste vara nån omedveten hämnd!)

Tittade förstås på Kommissionen igår. Jag kommer knappast att följa det, men jag vill ha en aning om vad det är. Utifrån mina uppfattningar om svenska regeringen och försvaret var det väl verklighetstroget. Fast att det hade ökat trovärdigheten om Jarl Alfredius eller Bengt Magnusson "spelade" nyhetsankare i stället för som nu, skådespelare.
Redan för några dagar sedan kunde man ju köpa seriens första delar på DVD. Det är skyltat stort i videobutikerna. Men hur kan de få beskriva Kommissionen som TV-succén redan innan den har sänts på tv? Räknar man succé efter hur många kända skådisar som är med, eller hur mycket pengar SVT lagt ner? Förresten var nästan alla aktörer kända från ganska "b"-iga sammanhang. Skilda världar, Nya tider, Tomten är far till alla barnen, Rederiet, Livet är en schlager...plus special features av Ture Sventon, Tre Kronor-Mimmi och sist men inte minst, Ica-reklam-Stig! (Det märks att alla som bor i Stockholm inte nödvändigtvis besöker Stadsteatern så ofta, va...)

Pianomannen var bara en bluff, visade det sig. Så grundlurad man känner sig! Ja, jag tipsade Aftonbladet, om en utbytesstudent som gick på Musikhögskolan när jag gick där. Men jag hade faktiskt inte hört denna mystiska kille spela in person. Intressant, att de som faktiskt hörde honom säger totalt andra saker nu än för några veckor sedan!

När han spelade piano på sjukhuset

så spelade han i motsats till uppgifter inte speciellt bra.

Han tryckte bara på samma tangent hela tiden.

Nu erkänner han att han inte kan spela piano speciellt bra.

Vaddå nu erkänner han!? Det var väl inte att han påstått att han kunde spela, han hade verkligen spelat ju, enligt alla vittnen! Att spela piano är inte som att köra bil, alltså att man i princip kan köra hur bra som helst men det märks inte om man inte har tagit körkort!

Anna går på lina

Idag har vi haft en annorlunda personalfest. Eftersom det var säkert 1500 "behöriga", eller inbjudna låter trevligare, fick man välja dag- eller kvällspass. Jag var i Ekebyhovs slottträdgård mitt på dagen i strålande sol. Förutom att det var säkert 20 kockar som stod och wokade jättegod lunch, och en trubadur som kunde behöva lite fler gitarrlektioner, så var Cirkus Cirkör där med instruktörer och redskap. Jag misslyckades med att komma upp i en hög trapets (jag har alltså 60-åriga kollegor som klarade det bättre, hrmm...) och det irriterar mig för jag gillar verkligen höjder. Man fick prova att jonglera med käglor, och spinna tallrikar, och det där andra trickset med pinnar med ett snöre och en "spole" som snurrar. Och så fick man gå på lina! Inte särskilt högt upp, men ändå. Den där stålvajern gör lite smått ont i ens bara fötter efter ett tag. men vad kul det var. Eftersom alla blev så eld och lågor började vi till och med prata om att köpa in en egen anordning. (Fast vi behöver en flygel ännu mer!) Här är en exklusiv bild på min lindans.

Kom hem tidigt och slötittade på ett gammalt Beverly Hills-avsnitt från 1998, där en blott 17-årig Jessica Alba gästspelade (som en tonåring som lämnat bort sin nyfödda baby.) Förutom den mörkbruna 90-talsfrillan såg hon faktiskt precis likadan ut. Det är nästan det roligaste med att kolla på daytime-TV...att se nuvarande stora filmstjärnors brödföde-rollprestationer.

Det blir ett stort kliv i musikgenrer jämfört med igår, men alltså, lyssna på Amy Diamond! Hon sjunger ju jättebra! If I aint got you var betydligt roligare att höra med henne än med Alicia Keys. Amy heter naturligtvis inte diamant egentligen (utan Deasismont, enligt Micke) men Alicia Keys heter fan inte TANGENT! Amy låter som en liten flicka eftersom hon är det, och det är skööönt, det är bara läskigt med barn som låter som vuxna (ja eller ser ut som sådana). Som den där scenen i Bullerbyn, när nioåriga flickor sjunger om falukorv och har äkta tantvibrato. Det är creepy! Fast det kan vara så, att jag inte bryr mig om Amy Diamond egentligen, utan att jag bara längtar efter mina egna fantastiska pianobarn! När man nu ser barn på skolgårdarna lite här och var så är det klart att jag saknar dem lite...

Konstnärliga musikupplevelser på måndagen

Goldfrapp är en engelsk duo som skriver och producerar all sin musik tillsammans. Deras första album Felt mountain köpte jag faktiskt helt utan att ha hört en enda låt, efter att ha läst en underbar beskrivning i gaytidningen QX. Portishead var en av jämförelserna, och det stämmer bra. Skivan var ännu bättre än jag trodde, elektronisk och vemodig. Uppföljaren Black Cherry var inte alls lika kul. Dessutom är omslaget ett estetiskt självmordsförsök, jämför Felt mountains vackra grå/rosatonade pappersfodral med denna hemska jewelcase med en framsida som ser ut som ett foto med tuschpennadetaljer... Den största behållningen från Black Cherry är nog Strict Machine, den brukar jag spela när jag DJ:ar. Man kunde höra den i någon tv-reklam, för Hugo Boss-parfym, Deep Red eller nåt.
Idag släpptes tredje studioalbumet Supernature. Efter en genomlyssning lite mer i bakgrunden sitter jag nu med riktigt bra hörlurar och lyssnar noggrannare...och det är fullt tillfredsställande. Dock inte samma överrumplande aha-upplevelse som Felt Mountain, men det beror nog på att jag hört så himla mycket mer electronicamusik på åren här emellan.
Och jag kan faktiskt inte ha dåligt samvete för att ha laddat ner hela nya albumet (båda de andra är köpta!) för det har nog skett en enorm tabbe av Goldfrapps webmaster. Samtliga låtar låg upplagda i sin helhet på deras offentliga hemsida! Normalt brukar man få provlyssna mellan 30-60 sekunder. Det lär vara ändrat nu, men ändå... Fast sajten är definitivt värd ett besök, det är ju konst!

En annan visuell musikalisk upplevelse idag är kents nya video, Den döda vinkeln. Låten i sig är okej, men det fanns hetare kandidater från Du och jag döden, t ex inledande spåret 400 slag, eller kanske Du är ånga. Jag vet att jag tidigare skrivit att Mannen i den vita hatten (16 år senare) är något av det bästa som utkommit på senare år, alla kategorier, och det gäller fortfarande, men det innebär absolut inte att jag vill att den ska bli singel. Videon till Den döda vinkeln är ett hopklipp från årets turné. Jag är inte alls förtjust i konsert-videos, speciellt inte om man inte själv sett konserten. Nu var jag ju på turné 19 när den nådde Stockholm, så lite flashbacks och mysiga minnen får man ju - i synnerhet allra sista klippet där publikhavet vaggar med händerna - men jag hade mycket hellre sett en "vanlig" vacker kent-video. Regissören Marcus Engström som klippt ihop turnéfilmandet till en video har lagt ut den i sin helhet på sin hemsida.

Varför får man "spam" i sina kommentarer? Typ "nice blog" och en länk till nätpoker? Är inte det ett långsökt sätt att sprida sina tjänster? Såg att nån annan klok bloggare hade en "månadens bokstav" man var tvungen att fylla i om man ville lämna kommentarer. Så kan det inte ske per automatik i alla fall. A. tror att det var för att jag hade skrivit så mycket på engelska i just det inlägget, och det ligger säkert något i det. Men det kastar ju helt klart en svart skugga över blogger, istället för det vanliga hemtrevliga rosa skimret...

We'll always have Paris

Filmfestivalen visar utomhusbio på sommaren, i år i Tantolunden. Första filmen ut var fina Casablanca igår kväll. Lite oroväckande var det att alla satt med gasfyllda hjärtformade ballonger, sponsrade av kabelkanalen TCM, om man ska sitta på gräset och se bio vill man inte bara se röda ballonger en meter ovanför marken. Men presentatören Mark Levengood gjorde precis som jag hoppats, han uppmanade alla att när han räknade till tre släppa ballongerna fria "för kärlekens skull". För att få en riktigt gammeldags äkta biokänsla var det gamla filmrullar, med en femminuterspaus efter mer än halva filmen, vilket inte gjorde så mycket. Men ett visst antiklimax uppstod precis innan slutscenerna, när det plötsligt blir mörkt och en mansröst förklarar i mikrofonen att tack vare antingen tekniskt missöde eller stress har han glömt sista rullen på Filmhuset, men det tar honom ca 15 minuter att hämta den, om publiken vill vänta. Som tur var skrattade och applåderade alla, det blev inget burop. Det kändes som att vara statist i en dålig komedi, eller kanske början på Smala Sussie. Men vi gick därifrån - och det gjorde många - daggen hade börjat falla och det var kallt och fultigt i gräset. Så jag fick inte höra Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship.
Och nej, de säger inte "Play it again, Sam" det är från en bröderna Marx-film som kom några år senare. Men shit vad Ingrid Bergman är vacker i Casablanca. Man glömmer bort det emellanåt. Där ligger Cameron Diaz och Angelina Jolie i lä.

Nu måste jag åka och bada. Väder-Per med hockeyfrillan säger att det ska bli sista sommardagen idag. Tillsvidare, provlyssna på Paul Ankas swingversioner av Smells like teen spirit och Bon Jovis It's my life på Aftonbladets Veckans Lyssning här.

t.A.t.U

Vad hände med t.A.t.U egentligen? Jag tyckte att de var hur bra som helst. De hade ju ett eget sound, kanske lite för att de skriker så mycket, men framför allt, väldigt energiskt. Hur många lyckas med att inom drygt ett år både göra en dundersuccé till debutsingel med årets mest omtalade video (All the things she said), en lysande och ovanligt karismatisk Smiths-cover (How soon is now?) och delta i melodifestivalen i jeans och t-shirts och samtidigt fixa Årets Sex-kupp! Tydligen var Lena (med rött långt hår) och Yulia (den vackra mörkhåriga) inte ett dugg lesbiska utan det var bara en PR-grej, eller så var det bara en PR-grej att en av dem var tillsammans med en framgångsrik rysk hockeyspelare, vad som är bekräftat däremot är att Yulia fick en dotter i september förra året.
Nu verkar det trots allt som att det kommer en uppföljare till debuten 200km/h in the wrong lane i början på oktober. Det uppges olika titlar, dels Ludi-Invalidi och dels Dangerous & Moving, men det kan hända att det blir en rysk upplaga och en internationell. Den första singeln, All about us släpps 26 September, enligt en amerikansk källa - tydligen är de stora där, eller ska bli - men är "scheduled to hit radio airwaves this month".
Jag hörde inte Lars Noréns vinter-sommarprat men det ryktas att han spelade Not gonna get us. Tänk om det därmed blev legitimt i finkulturkretsar att lyssna på t.A.t.U.

Vet inte vad Morrissey tycker om att ovan nämnda How soon is now? är signaturmelodin till mesiga TV-serien Charmed/Förhäxad (i ytterligare en annan version!) men han är såklart coolast i världen när han blev tillfrågad om vad han tyckte om t.A.t.U:s tolkning:

Morrissey said,"It was magnificent. Absolutely!"

though admitted that he didn't know much about them!

When Word informed him that the pair are teenage Russian lesbians,

he replied in a typical Morrissey style: "Well, aren't we all?"

Lameller

Något bilmärke kör en TV-reklam just nu, som går ut på att om man köper typ en rattmuff för tusen kronor så får man en massa annat till på köpet. Bland annat lameller. Vad är egentligen lameller? Det är ju ett helt fantastiskt universellt ord. Jag menar, det funkar i alla sammanhang. Nu ska jag hitta på några meningar. Alla verkar helt normala.

Jag hittade en underbar kjol idag, mörkblå, knälång med lameller.

Vi trodde att det var bihålsinflammation, men det visade sig vara infektion i lamellerna.

Franskaprovet var svårt, särskilt lamellerna och de oregelbundna verben.

Lägenheten var underbar, med en stor kaklad öppen spis och lameller i vardagsrummet.

Fräs lamellerna i olja med svartpeppar och vitlök.

Det är ett komplicerat violinstycke, särskilt staccatona och lamellerna är svårspelade.

Men om man googlar på ordet får man också fram lite olika förslag. Förutom att det faktiskt är något kugghjul till bilar, så är det skivorna som sitter under hatten på svampskivlingar, en typ av gardiner/persienner OCH någon slags sexleksak, fast jag får inte fram exakt vad, bara att "Du ska alltid rengöra lameller efter användande och helst direkt innan du använder den. Det förebygger infektioner". Jag sa väl det. Universellt gångbart ord.

Sömnstress & kramtrauma

Jag skulle lätt kunna göra en hel blogg om sömnlöshet. Jag skulle kalla mig Miss Insomnia (och göra loungemusik?). Nej men seriöst, jag hade gillat att ha en du-är-inte-ensam-blogg att läsa om nätterna. Och nej det hjälper inte att vare sig bo själv eller vara sambo, att bo mitt i stan eller utanför. Man är the outsider ändå. Sov på nätterna, kanske tentaplugga eller möjligen partaja, men annars är du körd.
Och nu ska jag vara på jobbet imorgon kl 09.00 - och vi börjar aldrig kl nio varför ska vi göra det imorgon för - och baraför att jag måste åka ganska tidigt så har jag värsta ångesten för det, för jag kommer inte kunna somna. Det spelar säkert roll att jag spänner mig för att jag fixerat mig vid att inte kunna somna, men det är ju heller inte första gången. Det är säkert tjugonde gången ett sommarlov (fast jag har semester inte skollov) tar slut, och säkert den miljonte som jag har en tid att passa. Jag brukar inte försova mig, bara jag vaknar så kan jag gå upp och vara pigg, och jag brukar ändå vakna halv sju och borsta tänderna (jag vet att det är knäppt men nu är det så). Usch. Och så tycker jag tanken på imorgon är lite motbjudande...jag har verkligen schysta kollegor och så, men jag trivs tyvärr inte i sammanhang där man kramar varandra bara som en formalitet. Skolavslutningar och terminsstart...det blir fyra gånger på ett år. Jag kan krama folk som ett lycka till, eller som ett tack, eller som ett grattis, eller som tröst. Men inte som ett goddag. Folk som tycker så pass bra om mig att de känner att de vill ha kroppskontakt hör väl av sig självmant på en hel sommar, eller? Och det gäller inte bara här och nu. Så här har det varit sen gymnasiet, eller när det nu var den svenska varianten av sydeuropas kindpussar infördes.

Jag har i alla fall alla återstående Desperate Housewives i datorn, och det är sex kvar som jag inte har sett än. Helt klart awesome. Ligger mellan Vänner och Twin Peaks, på alla skalor.

Kanske borde jag ta en whiskey? Synd att det inte är gott. Känns som att det är värsta lugnande medlet.

Allsång på Debaser

Jag trodde aldrig jag skulle behöva dissa Debaser. Debaser är en nästan oslagbar rockklubb, både vad gäller artistutbud, geografisk placering och uteservering. Visserligen hade klubben kanske mått bättre av en högre åldersgräns, det är hysteriskt mycket 18-åringar för det mesta. I sommar har de tagit det svenska Allsångs-fenomenet till en högre nivå. För oss som inte gick ut med blossande kinder och tog våra första danser till Jungman Jansson och Flickorna från Småland, utan tillbringade de deprimerade svartsminkade tonåren med sällskap av Cure, Smiths och Oasis, indieallsång. Weeping Willows är husband, något som de sköter med glans, alla låtar låter ’precis som man minns’, detta är ju inte kvällen för egna tolkningar direkt, och Magnus Carlson är väl Nordens främste Morrisseyhyllare, han är suverän. Även Miss Universum - i mina öron ständigt Doktor Kosmos-Catti - är allsångsledare. Allt detta var jättebra. Verkligen. Det var det runt om som var illa.
Till att börja med får man stå i kö i en och en halv timme. Tur att det är en ljummen kväll. Man vet inte om man kommer in alls, vakterna säger att 500 får plats, fast väl inne är det mer troligt att vi var 1000 personer. Och vad är det för människor? Okej, alla är glada och gillar musiken. Det är väl förutsättningen. Men jag har stått i kö till typ hundra konserter, trängts framför otaliga scener. Det brukar råda en betydligt mer sympatisk stämning, man är där för samma sak, man har något gemensamt intresse, man är inte konkurrenter! Här trampas det på andras fötter (thank God jag inte tog öppna skor) och spills öl precis hela tiden! Jag kanske är hopplöst omodern som tror man ska ha sin handväska lite längre ner än i axelhöjd, det kanske är den senaste flugan att sopa rent efter sig genom att dänga till alla där man just passerat själv. Och shit vad alla trängs!
Utbudet av sånger är helt okej. Förutom att ”hus-indiekören” försöker sjunga a capella som inledning – lokalen är verkligen inte byggd för det – jag tror det kanske är en Blur-låt men det låter fruktansvärt och jättefalskt! There is a light that never goes out motsvarar Stockholm i mitt hjärta, dvs den är både i början och slutet. Naturligtvis gästartister också, en konstig kör som man ändå inte hör, Jenny Wilson som kör sin senaste sololåt och det roligaste, Popsicle-Andreas Mattson som sjunger Not forever, det var helt underbart, trodde aldrig jag skulle få uppleva den live. Däremellan är det blandat av Pixies, Oasis, Verve, mer Morrissey, Stone Roses, Joy Division, Charlatans osv. Det finns ett jättefint allsångshäfte, men de är redan slut när vi kommer in, ändå kostar vårt inträde lika mycket. – Vi tryckte upp 500, säger killen i entrén. (Men, hmm, får inte bara 500 plats i lokalen sa ni? Och fler går in efter oss.)
Tyvärr kan inte musiken och entusiasmen kompensera hysterin på golvet och vid baren. Den slående hettan är väl ingens fel, men fläktar hade varit bra, eller... ännu fler fläktar.
Men alltså, publiken…det var hemskt. Vad är det för folk egentligen!? Man får inte säga till en kille som knuffdansar på en hela tiden (i baren inte på dansgolvet) för det är säkert synd om honom för att han bara är en och en halv meter lång och då måste man acceptera vad som helst. När medier skriver om ökat krogvåld menar de säkert utanför krogen, men jag hade inte tyckt det var ett dugg konstigt om det var i sådana här situationer. Nej, det var verkligen inte värt det! Köp skivorna och ha en egen fest i stället. Eller så får Debaser hålla Allsången utomhus nästa år. Det hade funkat utmärkt!

Hur många månader är 60 dagar?

Årets semesterresa var nog det första jag köpte på kredit någonsin. Och vi ville verkligen ha så lite extraavgifter som möjligt, så vi valde bort 6 månaders-avbetalningen, eftersom det uppenbarligen kostar 230 kr i uppläggningsavgift - för det verkar jättekomplicerat ju - plus aviseringsavgift varje månad för att företag älskar att skicka pappersräkningar i fönsterkuvert. Då återstod 60 dagars räntefri betalning. Hur tolkar man 60 dagar? Ganska exakt som två månader, inte sant? Eftersom vi köpte resan den 29 juni räknade vi kallt med att kunna göra den sista avbetalningen med augustilönen. Och jovisst, det kan vi säkert. Men helt plötsligt har det smugit sig på en ränta trots allt. Ännu inte så hög, men jag ringde My Travel och Nordbanken. Då visar det sig att det handlar om kalendermånader. Det var räntefritt hela månaden vi handlade plus nästa. Dvs från 1 juni till 31 juli. Är det inte ett jättedåligt försäljningsknep att kalla det 60 dagar räntefritt när de 60 dagarna börjar gälla 4 veckor innan man ens varit inne på Always och sett ut en resa!?

Linda Skugge har haft nån diskussion via sin blogg (eller man kanske inte kan kalla det diskussion när man inte kan lämna kommentarer) om huruvida folk skulle kunna köpa hennes bok direkt från henne själv, eller alltså hennes hemsida, för annars måste hon (och alla läsare!) vänta skitlänge för att ge ut böcker, för tydligen är det låååång framförhållning (eller kanske utgivningsförberedelse) hos förlagen. Det är väl klart att man skulle köpa den direkt från henne utan mellanhänder om det gick! Förutom typ PocketShop finns det väl ändå ingen fysisk bokhandel man går in och köper en bok i, utan adLibris och bokus, och det är ju ändå via nätet! OBS jag fattar att det finns såna som handlar böcker i butik också, men ingen jag känner gör det, och helt kallt räknar jag in mig och mina bekanta som bas i vad jag tror är Linda Skugges läsekrets! Men vad jag inte förstår är om det är kontraktsbrott att först sälja sin bok "privat" även om den ska ges ut i handeln några år senare? Så gör ju vissa musikartister, man kan bara köpa deras låtar på deras hemsida, tills de huxflux blir upptäckta och får kontrakt och det som var en liten CD-R eller EP för 40 kr har blivit liiite uppförstorat till ett album och kostar 400% mer. Vissa nya fullängdare med debuterande artister kanske jag borde ha köpt men så har jag redan nästan alla låtarna i andra format.
Well, Linda Skugge är ingen debutant, men det borde ju vara en ännu bättre förutsättning att kunna klara sig utan ett stort förlag (men som jag sa, jag vet inte riktigt vad alla kontrakt & klausuler innehåller i bokvärlden...) Antingen önskar jag att kanske jag varit yngre eller att Linda var äldre...känns som att jag skulle velat läsa hennes böcker mycket tidigare. Jag verkligen älskar hennes sätt att våga göra personliga påhopp, oavsett om det är hennes gamla kompisar från förr eller skribenter/andra kända personer som Uttalar Sig nuförtiden! I nån krönika i våras skrev hon att hon gärna skulle avslöja exakt vilka politiker som gjorde något snusk i smyg (jag vill minnas att det var porrklubbsbesök..?) men att då skulle hennes chef på Expressen bli stämd.
Å jag önskar fler man läste texter av vågade vara kritiska! Det lär ju finnas fler republikaner i Sverige som skulle kunna uttrycka sina åsikter på ett intelligent sätt, men det verkar ju inte vara så många som ids försöka, vem vet, det kanske händer någon olycka som knugen kan uttrycka sin empati om, och vips växer monarkianhängarskaran, och vilken stackars skribent - eller annan offentlig person för den delen - vågar riskera att förlora den köpstarka gruppen? För finns det något populärare än en populär kung!? Och finns det något lyxigare och vackrare än en prinsessa som partar upp apanaget i Troppan? Det måste ju vara tidernas party...både Madde, Tara Reid och Runar...har de något annat gemensamt än att vara blonda och ha smak för champagne? Skulle de ha något att prata om på McDonalds i Bromma?

Jag har en boombox på rumpan!

Idag har jag varit och hämtat ett rek-brev med mitt nya Primp-set ! Jättesköna blå mjukiscapribyxor och en hoodie som Samaire Armstrong har på bilden här intill MEN - jag har ingen unicorn, eller icecreamcone på mina, utan en BOOMBOX. Jag blev helt förälskad i att få ha en 80-talsbergssprängare på kläderna! Lustigt egentligen att vuxna tjejer betalar dyra pengar för mjukiskläder i knalliga färger med glasstrutar och hästbilder på, när det med jämna mellanrum debatteras varför det finns behåar och stringtrosor för dagisbarn! Well, jag är helnöjd iallafall (fast jag kan nog aldrig använda delarna ihop, det bli too much.) Och jag betalde 610 :- för mitt set, egentligen kostar det $158 (över 1660 skr) Tradera är ett väldigt bra ställe att shoppa loss på, och att sälja sånt som man inte behöver.
Samaire (uttalas Samira) är en rätt cool tjej faktiskt, hon spelade Anna i The O.C. och har senast kunnat ses i den frekvent spelade videon till Daniel Powter's Bad day.

Zickis är fortfarande här, och förutom fika och shopping hela dagarna har hon lärt mig varför det där tjatiga (i media iallafall!) Sudoku egentligen är roligt, och svårt. Så jag tror jag ska ta med en liten ruta till sängen...de andra sover förstås redan, men jag kände mitt Blogg-Ansvar!

Skateboardfilm & rogivande patiens

Ikväll har A. och jag haft en lågbudgetkväll. Först välkomnade av Det går inte att köpa en biljett just nu-skylt i T-banan, med medhavd dricka och smågodis på en förhandsvisning av Lords of Dogtown (thank you Nöjesguiden) på vackra Röda Kvarn, och sedan en promenad hem i den fortfarande ljumma natten. Jag hade verkligen inga förväntningar alls på filmen, det enda man vet är att det är en skejtar-film som WE-butiken ivrigt promotar. Verkligen en positiv överraskning, för den var riktigt bra. Det är ett grabbgäng i 15-årsåldern som surfar och skejtar, och blir "upptäckta" vilket innebär sponsrade av en butik som säljer skateboards. Naturligtvis börjar det snart att handla mer om tävlingar, pengar och sponsoravtal än att bara vara kompisar som åker tillsammans. Filmen startar i 1975 och det är riktigt intressant att se hur en sport växer fram rent "industriellt", från att bara vara platt gatuåkning via riktigt kreativa tricks och tävlingar till att få brädor uppkallade efter sig, pryda tidningsomslag och generera lika mycket groupies som en rockstjärna. Värd att ses, fast man kan hålla sig till DVD-releasen. Intressant casting, bl a Heath Ledger (A Knight's tale) som är yngre än mig egentligen och här spelar den alkoholiserade butiksägaren, Eddie Cahill (Tag-som-dejatde-Rachel i Vänner) och Rebecca De Mornay (creepy barnflickan i Handen som gungar vaggan) som en antingen påtänd eller svagt förståndshandikappad mor. Lords of Dogville är baserad på verkligheten, en av karaktärerna är just skateboardlegenden Tony Alva, och riktiga Tony Alva har en liten biroll!

Bloggportalen har kommit igång nu! Jag har inte riktigt haft tid att hitta nya favoriter, men upplägget är ju lätthanterligt! Det finns vansinnigt många Annor som bloggar i alla fall (kom igen, alla kollar väl alltid upp vad det står om en själv allra först!?)
Av alla tidningars sajter jag slösurfar på, är faktiskt inte IcaKuriren en av dem. MEN nu har jag fått tips om ett sött litet spel där - Taipei! Företaget som skapat spelet kallar det "en rogivande patiens". Men då har de nog inte märkt det fruktansvärda grisgrymtandet om man kör fast! Stäng av ljudet, och gå bums in och provspela här!

Prideparad, Parkteater och PS Sista Sommaren

Det är Dansmånad i augusti, enligt Parkteatern alltså, och det innebär en del akustiska sessions med singer/songwriters. Ibland kan man läsa att genren fått ett uppswing, men jag anser inte att det någonsin varit lågkonjuktur. Det finns alltid någon Ryan Adams, Tomas Anderson Wij eller José Gonzalez som väntar på att få sjunga ut om sina brustna hjärtan. Igår satt jag tillsammans med skitmånga andra, minst tusen, i Vitabergsparken. Först ut var Jens Lekman, fast jag trodde han skulle vara huvudnumret och avsluta. Han spelade ukulele och sjöng till inspelad bakgrund, ibland i stämmor med sig själv (vilket inte var klockrent tyvärr.) Trots den tjusiga CD-spelaren - i skepnad av en 50-tals jukebox - var det alldeles för akustiska arrangemang. Mer än halva poängen i You are the light ligger ju i Eurovision Contest-inspirerade blåsriffet. Jag tyckte nog Jens var lite bättre på Popaganda, med full orkester.
Sedan var det dags för Kristofer Åström, från början medlem i Fireside, som gjort soloprojekt med Hidden Truck, och nu spelade helt solo - förutom i duettform med Britta Persson! Invecklat? Tja. Jag är alldeles för rastlös för att kunna vare sig njuta eller lyssna objektivt på singer/songwriters i över en timme. Och kanske var det inte bara jag, det var betydligt rörigare runt omkring, publiken satt och småpratade mer och mer...så det var nog inte bäst att spela sist trots allt.

Sent på kvällen var det två helt olika men rätt underhållande filmer på TV. Åttiotals-eposet (hmm) P.S. Sista sommaren från 1988 och Alla Helgons Blodiga Natt, från 1978.
P.S... handlar om två killar, en italiano-Jesper Sahlén som är lite tyst och charmig, och en lustigkurre som halkat in på Brottets Bana, förvillande lik Beverly Hills-Steve-skådisen Ian Ziering. Vet inte vem filmen egentligen riktar sig till...unga tjejer på landsbygden kanske? Är det så himla coolt med 19-åringar som bor hemma och tar ut sin frihet på Gröna Lund eller gotländska ödestränder egentligen? Och hur sjutton kan de vilja fortsätta hänga med en tjej som varit med dem båda, i samma tält, inom några nätter (med motiveringen du äger inte mig)?
Om filmen hade gjorts idag hade killarna kanske gillat 50 Cent eller Hammerfall, men redan på den tiden borde de kunnat få trösta sig (för sina trasiga relationer med sina föräldrar?) till Cure eller i alla fall Iron Maiden. Men Matte har affischer i sitt pojkrum med U2 och Eurythmics, Kranken har Prince i sitt - och en tröja med Sting! Och på klubbarna de hänger på spelar Lili&Susie och Trance Dance! Trance Dance framförde vad som får vara Dagens Låt: Emergency från Dancing in the shadows-skivan...soundtracket till klass 5B på Ängslättsskolan 1988.
Snälla, kan nån tipsa mig om en tillräckligt otäck skräckfilm!? Inte med splatter-scener, utan jag vill känna rysningar!! Alla Helgons Blodiga Natt var okej, men tyvärr inte vad jag hade väntat mig, och den blev ju ändå kultklassiker direkt! Fast Jamie Lee Curtis som en "gullig" oskuldsfull high-schooltjej...nej det funkar helt enkelt inte. Hon har alldeles för grova drag.

Vi har Skåne-besök i helgen, Zickis och Magnus är här och nu har de fått se Pride-paraden också. Fantastiskt hur många sub-kategorier det finns under HBT-rubriken. Stolt morfar, gaypiloter och bögmoderater. A. påpekade klokt, att det känns som att allting är godkänt just idag - och inte bara alla minderåriga som dricker alkohol på öppen gata. Hypotetiskt, hade Homosexuella Sverigedemokrater fått deltaga? Och vilket imponerande antal Döva Homosexuella det finns...jag känner mig riktigt naiv...trodde knappt det fanns så många döva totalt i Stockholm. Bäst initiativ är nog Viking Bears, kraftiga, skäggiga och håriga bögar, som alltså inte känner sig bekväma med det mer fjolliga slätrakade alternativet.
Men vad gör egentligen Olinda i prideparaden?

En rolig grej med att ha nya gäster är att man kan se sin skivsamling i ett nytt ljus. Magnus pånyttfödde gamla shoegazingbandet Lush, när han hittade mina 3 cd:s. Och så berättade han orsaken till att bandet splittrades - trummisen hängde sig! Shit.

Inget bloggande. Bara medan jag står i kö...

Det blir inget bloggande från mig idag. Jag borde förbjudas att skriva när jag har tagit sömntabletter nämligen (men jag förtjänar dem, jag somnar aldrig annars!)
Men jag måste berömma James Blunt, för konserten onsdag kväll. Han var verkligen jättegullig, sjöng vackert live (det är inte alltid självklart!), spelade mest gitarr och hade en sidekick vid namn Paul på Fender Rhodes. Nästan alla låtarna var från Back to Bedlam, och naturligtvis avslutade han med You're Beautiful. Men när de gått av scenen blev det ett märkligt scenario...jag har varit på massor av konserter i mina dagar, av alla storlekar och i alla genrer. Men aldrig förr har jag varit med om att publiken verkligen försöker klappa in dem på scen igen i nära 5 minuter...och att de inte kommer in igen!!! Några fler låtar borde de väl kunna...annars tar man väl nåt av Nick Drake eller Dylan. Eller bara kommer in och bugar igen? Inte hade han bråttom för att spela på Berns eller liknande heller...nej lilla James stod i godan ro på MONDOs ute-terass och drack flasköl och pratade med unga damer. Men det fanns säkert en bra förklaring. Han satt nog på toa och hörde inte de stående ovationerna.

Idag har jag slösat pengar på en urgullig nyckelring (på Accessorize) som ser ut som en minipytte UGG:sko! Jag fattar att skon som plagg har gjort sitt på ett tag, men det är nästan så att man vill köpa en till OCH en Barbiedocka (jag lekte tyvärr inte med sådana.)
Inatt kollade vi på Big Fish. Jätteunderbarvacker film! Rekommenderas!

Varför är du uppe än Anna borde inte du vara lite trött nu? Jo men jag har äntligen lyckats hamna i kön överhuvudtaget till Post&Telestyrelsens test (om datorn är utsatt) och då vill jag inte stänga datorn ju. Nu kan jag iallafall rekommendera alla att göra det testet här...nu när jag står före i kön...hehe. Det blev lite bloggat ändå. Godnatt!

Pussycat Dolls

Pussycat Dolls har gått mig helt förbi. Men idag såg jag deras Don't cha-video. Den spontana tanken är att det är en samling med inte-så-himla-unga tjejer som försöker återuppfinna Spice Girls och dess forna girlpower. Som om det inte räckte med att vara sju damer som upprepar textraden "Don't cha wish your girlfriend was hot like me? Don't cha wish your girlfriend was a freak like me?"så är även Busta Rhymes med. Kände mig tvungen att kolla upp detta fenomen trots allt. Pussycat Dolls är alltså en showgrupp som huvudsakligen uppträder i Las Vegas, blandar sexuella utspel med parodier. Det går väl inte riktigt att jämföra med någon svensk underhållning...verkar lite fräschare och spänstigare än After Darks krogshower.
Koreografen Robin Antin satte ihop gruppen 1993 - Carmen Electra var då en av leaddansarna - och första liveframträdandet var på Viper Room, L.A, två år senare. Men 2003 beslöt Robin sig(undrar om alla var överens om det?) för att starta om från scratch, med mer fokus på sången, och höll auditions. Sjukt mycket kändisar har gjort gästinhopp, först och främst Britney (på hennes storebrors födelsedagsfest), Gwen Stefani, Christina Applegate, Charlize Theron, Paris Hilton, alla Charlies Änglar-skådespelerskorna, och Pink hade med hela truppen i sin Trouble-video. I våras öppnades en Pussycat Dolls Lounge på världskända Caesars Palace i Las Vegas, där gruppen uppträder 7 dagar i veckan (på bästa Celine Dion-manér). Fast tydligen är det ingen sammanhängande show, utan de kommer in en gång i halvtimmen och kör ett nummer på 3-5 minuter. Konstiga arbetsrutiner...men det kanske har med klädbyten att göra.
Utmärkta sminktillverkaren Stila säljer ett Pussycat Doll-läppstift med ett litet rosa bälte om, och en hylsa av fisknät...fisknät!? Stämmer det!? Jag läste nån helt annanstans att PD uppträder i fishnet, men översätter jag det rätt? det låter inte sååå glamouröst..!

Svenska Ljud

Eftersom jag var hemma mitt på dagen så kollade jag på Svenska Ljud på ZTV, vilket mycket riktigt bara är svenska artister. Jag hade glömt bort Bad Cash Quartet's Midnight Prayer! Den hamnade nog på den olyckliga listan av låtar jag var lite trött på när jag fyllde iPoden från början. Märkte att jag ofrivilligt kopplade just Midnight Prayer till Anna Lindh, eller rättare sagt hennes tragiska död, samt märkliga dokusåpan Masterplan som gick på Kanal5 ett väldigt kort tag. Fast som vuxen kan man ju hantera det. TV-serien Solstollarna (som sändes när jag gick i lågstadiet) är för evigt sammankopplad med Palme-mordet. Och det inkluderar allt som Anna Book någonsin deltar i, även 19 år senare. (Är det någon som vet varför Anna Book fortfarande är kändis?)

Andra saker jag hann börja fundera över när jag tittade på Svenska Ljud:
- varför ser man aldrig Jenny Hellström-kläder längre? Verkar som att varken Zoovillage eller Solo säljer dem längre! Det ser iallafall ut som att Julia, sångerskan i Acid House Kings har just en JH-top i 7 days-videon (men det är helt obekräftat!) Årets fulaste video? Men å andra sidan finns singeln enbart till gratis nerladdning så det kompenserar massor!
- om en äldre kent-video ska visas, varför väljer de alltid just Kärleken väntar ? Den är nästan det enda som fått mig att ifrågasätta min uppriktiga beundran för kent. Lite lite musikaliskt, faktiskt, men fram för allt för videon, den är ju otäck! Var det de osmakligaste tonåringarna som gick att frambringa, eller? Om det är Roy Anderssons En kärlekshistoria som videon baseras på (alltså sänghopparscenen) så gör den inte originalet rättvisa.
- varför är det uteslutande sångtexter på förortssvenska som använder uttryck som ingen i Sverige använt sedan, tja, 1950-talet? Det var Laleh som fick mig att tänka på det igen, i hennes förra singel Storebror sjunger hon Härjar ute hela natten, vad han gör det vet’e katten och så säger man ju inte nuförtiden, men redan Feven rappade i Dom tio budorden kors i taket, yo, har ni sett på maken.

Idag skulle min farfar fyllt 100 år, men han blev "bara" 97 (och det var nog vinterbad som höll honom i god form alla de åren.) Han var en riktigt föredömlig man, som stått i vakt i armén när ryske tsaren spatserade förbi, och som hade en romans med en mycket framstående operasångerska, och han kom till Sverige från Lettland i en liten fiskebåt över ett stormigt hav. dessutom skaffade han en (jämnårig) flickvän vid den ringa åldern av 95. God bless his soul.

A.I.Ö = Artistiskt informationsöverflöd

Den första kulinariska upplevelsen jag fick i Stockholm håller faktiskt måttet än idag, tusentals portioner, restauranger och experiment senare. Jag var ca 8 år, och familjen hade bilat upp till huvudstaden från Malmö, vi brukade komma hit i alla fall nån gång per år. Min farbror och faster bjöd alltid på delikat mat, men hur det nu var åt vi lunch i city, len fisksoppa med skaldjur och aoli, och jag minns att man faktiskt fick ta påfyllning, det är ju inte särskilt vanligt. Mina föräldrar blev störtförälskade, och vi köpte en hel hink med djupfryst fisksoppa med oss hem till Skåne. Åren har gått och mycket har ändrats, men jag hittade själv dit redan första gången jag var i Stockholm ensam, och det var ganska bra jobbat eftersom jag inte visste att saluhallen låg vid Hötorget, ännu mindre att det hette Hötorgshallen. Och nu har jag bott här i många år, men varenda gång mamma, pappa eller Bebban (min lillasyster) hälsar på är det ett självklart val. Jag har ätit luch med kompisar där, till och med någon dejt har jag dragit dit, fast han beställde pasta (och nej, vi blev aldrig tillsammans).
Nu är det väldigt sällan någon ber mig om tips på matställen men jag skulle verkligen rekommendera Kajsas fisk. Tyvärr är det ju bara öppet på dagtid, så någon supé blir det inte tal om (fast man kan köpa hem och värma, det har jag också provat.)
En del av mig skriker högt tyvärr, den ganska stora delen av Anna som tycker det är helt fel att äta fisk, kanske inte i länder där man måste fiska för att överleva men åtminstone i Sverige, där vi har massor av fina alternativ. Jag försöker tysta mig själv med att fisk är nyttigt. Och att fiskar (förhoppningsvis) får simma fritt och ha roligt så länge deras liv varar.

James Blunt, säger det er något? På onsdag ska han spela på Mondo i Stockholm. James är en engelsk kille som sjunger ganska fint faktiskt, inte så mesigt som, låt oss säga Brian McFadden, men kanske inte med så mycket smärta som Damian Rice. Hans skiva Back to Bedlam släpptes här i våras, och 2004 i UK, men nästa vecka släpps exakt samma sak fast i new version (lite färggrannare omslag, det är det enda). You're beautiful har spelats en del på MTV. Öppningsspåret High påminner starkt om The Cars 80-tals-tryckare Drive (ni vet: -Who's gonna drive you home tonight), och Cry låter som en mix av Stings Fragile och versen i I still havent found what i'm looking for. Tyvärr finns det bara en enda mp3:a, en demoversion dessutom, som smakprov på James hemsida.

Den mest promotade grejen om James är att han varit i brittiska armén i flera år, stationerad i Jugoslavien. Sedan upptäckte Linda Perry honom. (Linda som skrivit Christina Aguilera's Beautiful, och själv varit one-hit-wonder med 4 Non Blondes 1993.)
Lite skönt är det ju med nån som inte påstår att de 'alltid vetat att de skulle hålla på med musik'...men det kan också bli jättetjatigt med "askungesagor" som ska berättas om och om igen. Det kan verkligen få mig att tröttna på en artist orättvist tidigt. Som tjejer som bimbofieras, blir bedömda som talanglösa för att de är snygga och blonda - fast precis tvärtom! Till exempel de svenska tjejerna Sara Löfgren och Elin Sigvardsson. (De är inte ett dugg lika varandra stilmässigt!) De skriver sina låtar själv, de kan hantera en gitarr och de har helt okej röster. Men alldeles för många gånger har man läst eller hört hur Sara levde som ensamstående mamma i Varberg, och hur Elin lämnat in ett ljudprov för att bli körsångerska bakom Lars Winnerbäck - som hellre ville producera Elins debutalbum! Känns som att det blir för mycket promotion! Åtminstone funkar jag så, att jag vill vara mer bekant med själva musiken, än med den som råkar stå bakom micken...

James får vara dagens musiktips iallafall. Och kanske en Beatles-låt - som inte finns på något ordinarie album, men på Past Masters Vol.1: I'll get you, ursprungligen baksida på mycket mer spelade She loves you. Jag gillar den självsäkra, lite kaxiga texten:

It's not like me to pretend,But I'll get you in the end,

Yes I will, I'll get you in the end, oh yeah, oh yeah. //...//

Well, there's gonna be a time,Well I'm gonna change your mind.

So you might as well resign yourself to me, oh yeah.